Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1869, sida 2

sör en viss likhet i drägten till och med ansågs som en af dem och för sin höga ålder samt sina egendomligheter betraktades som en stor och mycket vis trollarl, så hade likväl Frolic, den ensamme schippewän, fattat en ännu högre beundran och vänskap för honom. Den till en längesedan förgången tid hörande gubbens hemlighetsfulla väsen anslog hans egna böjelser, ty allt, som bar det afligsnaste sken af det underbara och öfverjordiska, väckte hans fantastiska vidskepelse, hvarör man äfven sällan såg den ene utan den andre, så vida icke Frolic (munter) under hvilket besynnerliga och hela hans yersonlighet minst motsvarande namn indianen var bekant bland nybyggarne hade begifvit sig till skogen för att skaffa färskt villebråd till deras gemensamma, serdeles enkla kök. Som redan blifvit nämndt i början af denna berättelse, bade säckpiparen redan varit en mycket gammal man, då han för tjugotre år sedan lemnade hemlandsdalen i sällskap med Mac Ivor. Ehuru gubben var intagen af de dunkla förhoppningarne att ännu en gång se den berömda och mångbesjungna klanen uppstå i sin fordna glans och genom denna egendomliga sinnesriktning ej mera dugde till något annat, än att genom uppspelandet af pibroch väcka sorgsna minnen hos sina för hemlängtan fallna landsmän, hade Mac Ivor dock ej kunnat törmå sig att skiljas frän den gamle. Han betraktade honom på visst sätt som en af hans förfäder efterlemnad relik. Men för den trohet, som gubben i sorg och glädje visade hans faI milj och dess ärofulla minnen, ansåg han sig hafva den heliga förpligtelsen att be