Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1869, sida 3

de åtgärder. —— — i Några ord om Spanien af Sverges och Norges konsul för öarne Yviza och Formentera, hr F. J. Fahlman. (Ur Dagbladet.) Att detta land, af naturen så rikt begåfvadt, med stora steg kommer att framgå i utveckl såväl i socialt afseende som med hänsyn till dess ha del och industri, framstår tydligt för enhvar, som med någon uppmärksamhet följt händelsernas gång i Spanien sedan d. 17 September. Man har sagt, att spanioren saknar arbetshåg, att liknöjdhet för lifvets beqvämligheter hos honom framstående karaktersdrag, och att hindret för all utveckling hos honom, såväl i intellektuelt som materielt afseende, måste derföre sökas uti dessa hans nämnda själsegenskaper. I Om den slutsats man sålunda dragit varit motiverad med sken af sanning, intill nyligen timade sakernas omhvälfning, blir den det säkerligen ej längre, sedan numera ett obegränsadt fält ligger öppet och fritt för Spaniens förmåga att pröfva sina krafter, dess rika jord med sina ymniga frukter, mångfalden af de skatter, som i så fullt mått gömmas i Spaniens vidsträckta bergsformationer — sannolikt den största rikedom i landet; — dess lifgifvande sol; dess medgörliga klimat, som tillåter tropikens känsliga alster att utbärda och frodas vid sidan af den tempererade och den kalla zonens mera härdade växtslag; dess vidsträckta kuster, så mångfaldigt och outtömligt rika på hafsfrukter. Med dylika tacksamma elementer till bearbetning, under impulsen af den fria individuella företagsamheten och ledd af exemplet från, i socialt afseende redan på högre ståndpunkt sig befinnande nationer, skall Spaniens åkerbruk, dess handel och industri, med all säkerhet snarligen veta att tillgodogöra sig de framstående fördelar, som naturen med så mycken liberalitet tilldelat den Iberiska halfön. Spaniens framhällna arbetsslöhet kan förklaras; genom individens, nästan till det otroliga gående, små behofver. Montesquien har sagt: ,Söderns folk är i åtnjutande af lifvets alla beqvämligheter, under det att deras behof bära pregeln af den största måttlighet. Nordens, deremot, hafva stora behof och ega föra af lifvets beqvämlighet. )en, som left bland söderns folk, som sett med hvilken sparsamhet den jordbrukande spanioren framlefver sina dar; dess måättlighet i föda och: dryck — denue sednare oftast bestående af endast; vatten — oaktadt den ymniga och billiga tillgån-! gen på vin, den förra utgörande hufvudsakligen torra brödet, kryddadt endast med någon saftig frukt eller stärkande lökväxt; — dess enkelhet i boning, oftast utgörande — ur nordisk synpunkt sedt. — ett skjul eller ett lider; den som left bland spaniorerna kan af egen renhet in gen af den sats, som här ofvan fram , hvad; söderns folk beträffar. Spaniorons blåa limmel, dess milda lifgifvande luft, göra för honom vistandet under tak trångt och qväfvande, derför söker han begärligt alla tillfällen att röra sig i det fria. Det är på promenaden, på caftet, som mången be. tydande handelsaffär planeras och afslutas; det är! i teatersalongen, som mannen af verld verkställer och mottager sina visiter; under kyrkans hvalf eller utanför dess portik. som man utställer möte med sina vänner. Men dessa små behof hafva för spanioren varit en nödvändighet, tvingad af omständigheterna. Och bland dessa må i främsta rummet anföras svårigheten, ja ofta omöjligheten: att tillgodogöra, draga nytta af de produkter, som jorden i så ymnigt mått kunde lemna den äkerbrukande arbetaren, rikedomen i bergslagren den idoge grufbrytaren. Bristande beqväma kommunikationsmedel till kuststäderna, för utskeppning af de inre provinsernas produkter; felande kommunalvägar till marknadsplatserna i det inre af landet, — före jernbanornas införande i Spanien, — måste antagas såsom hufvudskäl för den jemförelsevis föga utsträckning, hvartill nämnda industrier hunnit i detta land. Sedan ett jernvägssystem blifvit infördt och till det närmaste fullbordadt, hvad hufvudlinierna angå, fattas ännu alltjemt medel att framföra till banstationerna grufvornas brutna malmer, jordens skördade frukter. Men det är påtagligt, att, med lättad möjlighet till afyttring, landtmannens idoghet skall äggas, grufarbetarens arbetsamhet lifvas. Med folkets förkofran, gående parallelt med uppIyaningens spridande bland massorna, skola de små behofven växa och handelslif och kommunikationstrafik tilltaga. Och att detta tilltagande, denna utveckling ej kommer att länge låta vänta på sig, deri ha vi en förhoppning uti för handen varande omständigheter: uti nödtvånget, uti nödvändigheten att reda landets finanser, att rädda den öfvervägande stora mängden af provinsernas jordbrukande och arbetande befolkning från hungersnöden och landet från dennas sorgliga följder: anarkien och det allmänna eländet. Det enda, suveräna medlet, som förefinnes att uppväcka detta samhälles efterblefna i i as, och detta enda medel är lössläppandet af de krafter, som ligga bundna uti Spaniens jord, krafter, mer än tillräckliga att hejda dess djupare sjunkande och att progressivt framföra Spaniens stolta folk på välståndets och upplysningens väg. Det är således utom allt tvifvel, att Spaniens handel och relationer till utlandet inom kort tid skola komma att tilldraga sig den öfriga kommersiela verldens allvarliga blickar och uppmärksamhet. Allt blir sålunda beroende af den nya styrelsens törmåga att sätta i verkställighet sina visade goda atsigter: att underlätta den spanska jordens kultur genom kommunikationernas förbättrande, och genom införande af en friare tullagstiftning. Också, oaktadt den invecklade ställning hvari detta lands finanser för närvarande sig befinna, dess förhandenvarande enorma statskuld, betydande deficit att fylla; oaktadt denna ställning visa de utländska dominerande penningebörserna ingen synbar farhåga att ingå med spanska regeringen nya lånetransaktioner, väl kännande landets förmåga att, under nu inträdda förhållanden, med utsigt till lättade kommunikationer inom riket och ett ärligt och tilldragande handelsoch tullagstiftningssystem, punktligt uppfylla de förbindelse i Spanien, tör nationens bästa, nödgas i närvarande ögonblick ikläda sig. Med sitt lifliga temperament, mer böjdt för skön konst och för poesi än för vetenskap och materiel industri, är spanioren begäfvad med en qvick uppfattning om han ock lika lätt glömmer hvad han med lätthet insett och nyss erfarit. Med införandet af större tolerans för andra trosbekännares läror, skola säkert hvarken protestanter eller judar