Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1869, sida 3

Då skalden sjöng ditt lof i varma sånger, Då ynglingen i dunkel framtidsdröm, Som ,lIdeal dig såg väl tusen gånger Du var ej endast skön, men god och öm. Din yttre skönhet var en drägt allena, Som anstod väl en själ mer skön ändå, Och rikt på kärlek, trohet, känslor rena Var hjertat, som han såg i ögon blå. Månn du väl sådan finns i verkligheten? Man kanske blott i drömmen så dig ser? Är du ett tanklöst barn af ytligheten Som aldrig tänker, — dansar blott och ler? Ser du all sällhet uti yppigheten Och lifvets högsta glädje i en bal? Har du blott tanke för fåfingligheten Och tårar endast för — ett diktadt qval: Hvi står du lugn, en bild at sorglösheten Och ser med liknöjdhet din nästas nöd? Är det väl nog med den barmhertigheten Som ger en skärf utaf ,,sitt öfverflöd? Då tusenden af hungersnöden lida Och ifrigt bedja: ,, Arbete och brödk! Och med förtviflan efter hjelpen bida, Hvad gjorde du till deras understöd? Kom, följ mig, se dig kring i Smålands dalar, Träd inom denna låga kojas dörr. Hvad säger dig hvar bleknad kind? Hvad talar Den dystra blicken om? O, aldrig förr Hvad sorg, hvad jemmer är, jag kunnat ana! Tänk dig hvad qval att för sitt öga se Blott hungersdöden? kan det dig ej mana Att mer än halfqväfd suck till bistånd ge. Se denna moder, som för sina kära Försakat allt — ack, blott på kärlek rik, Som hungrat sjelf att dem blott kunna nära Och irrar nejden kiing, en skugga lik. Med stum förtviflan såg hon dagen randas Och utan hopp hon qvällen skymma ser, Och hvarje dag i sorgekalken blandas Ett qval ännu, en bitter smärta mer. Du, som ej ens den minsta droppa smakat Utaf det lidande, som trycker dem, Hvad har du offrat, hvad har du försakat Att lindra nöden i de armas hem? Hvar äro väl de frukter, som ha visat Att ej blott foma ord din kärlek var, Och säg, på hvilket sätt har Gud du prisat Som dig för nöd och brist beskyddat har? Du, som af lifvet sett blott vårens dagar, Då hvarje tufva hoppets färger har, Då lätt en vindflägt hvarje moln förjagar, Som skymmer solen på din himmel klar, Då hjertat lifligt klappar för det sköna Och ädla, hur det uppenbarar sig, Hvar skulle väl barmhertigheten röna Ett öppet sinne, om ej just hos dig? Du som i sorgens skola lärt att lida, Som ofta ötver törnen vandra fått, Som lärt att segra och ej blott att strida Och renad, luttrad utur elden gått, Det finns ett sätt att lindra egen smärta, Det finns en glädje ock för dig. Se här: Bär hjelp och tröst och ljus till något hjerta, Som mörkt, förtviflande och qvalfyldt är. dagens sorl skall snart min röst förklinga, Men i ditt inre talar dock en röst Som nämnes samvete. Du kan ej bring Fill tystnad denna stämma i ditt bröst. )! låt till eftertanke den dig tvinga lif stark i kärlek, i försakelse, Och hvad du ger, det vare än så ringa, Skall dubbelt följas af välsignelse. 2 — Litteratar. Fremmed i England. Af nna Sönerup. Kjöbenhayn. Chr. Steen Söns Forlag. Louis Kleins Bogtrykkeri, 1569. Denna lilla novell är ga väl skrif ven och det bar lyckats förf. att ge ganska mycken relief och kar: ter åt de biller, hon framkallat inom det inskränkta utrymmet. Engelska nationaltyper finnas vf flera slag, och äfven ungersza dito preenteras, om hvilkas sanning vi dock äro nindre i stånd att uttala oss. Intrigen ir väl tänkt och utförd, och ett verkligt lramatiskt moment ingår i den lilla betalzsoenm 88 aft Intrascat Aldrig clannas