Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1869, sida 2

ofta uttalade önskan obrottsligt uppfylldes. Likasom sjelfva qvarnverket, så hade ven de öfriga tillhörande byggnaderna örblifvit oberörda. Man såg ännu de små skjulen, hvilka hade tjenat till stall; man såg de gamla inhägnaderna, som fordom skiljde trädgården från skogen, och slutligen äfven det gamla, skefva blockhuset, i hvilket egaren hade bott med sin familj, och hvilket på sin mot strömmen vända gafvel bar den urblekta, men ännu på långt håll skönjbara inskriften: , Mac Ivors Qqvarn. Detta var således Mac Ivors qvarn! I djup enslighet låg hon der. Ogräs frodades i trädgården. Gräs och kardborrestånd hade skjutit upp från de stora sågspånshögarne. Den inhägnade gårdsplanen var betäckt af multnande spånor och brädstumpar; på barnens fordna lekplats tumlade vilda kaniner; i stället för den uppmärksamme sågdrängen, betraktade den blå isfågeln, från dammens högsta punkt, oafbrutet de skummande vattenhvirflarne, och sorglöst lekte den släckige laxöringen mellan det orörliga drifhjulets skoflar. Dyster tystnad herrskade öfverallt! Den smala stigen, som mellan ogräset slingrade sig fram till blockhusets stängdörr, tycktes tillhöra en annan tid; endast vattnet brusade och sorlade oföränderligt på sitt entoniga sätt. Det var en melankolisk, söfvande musik, som stod i samklang med hela omgifningen; likasom ville de skummande vågorna sjunga och förtälja om förgångna ler, om rödskinnade jägare, som fordom lägrade sig der och i vattnets brus trodde sig urskilja sin Manitous röst; om yxan, som, förd af en hvit nybyggares senfulla