Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1869, sida 3

kommer, är välkommen. Liten ärla sitter utanför och qvittrar: det är vår! Vetenskaps-akademiens högtidsdag den 31 Mars. Professor Ståls föredrag om framstegen i zoologi var af följande lydelse: Wallace, den bekante naturforskaren, som under en följd af år undersökt Sundaöarnes och Moluckernas jemte närbelägna öars naturförhållanden, har lemnat intressanta meddelanden om de akta Papilionider, som lefva i dessa trakter, hvarifrån ej mindre än 120 arter äro kända, under det att man från den tropiska delen af Asiens fastland känner endast omkring 70, och från hela Afrika knappt 40 arter af samma familj. De arter, som bebo nämnde ögrupper, för hvilka vi här med Wallace skola begagna det gemensamma namnet malayiska området, utmärka sig merendels ej allenast genom sin storlek och färgprakt, hvaruti de öfvertröffa alla andra af samma familj, utan äfven genom sin ovanliga rikedom på former och varieteter, hvilka dels äro bundne vid vissa Öar eller ögrupper, dels endast tillhöra det ena könet, vanligen honan, hvarvid bör märkas att hvarje honform merendels bebor sitt särskilda inskränktare område, vader det hannen af samma art med föga eller ingen variation är utbredd öfver hela regionen. Att under sådana omständigheter de olika formerna länge kunnat anses såsom egna artar, ja blitvit placerade inom olika grupper af Papilioslägtet, bör icke väcka förundran. Också möta stora svårigheter då man vill begränsa de arter, som äro utbredda öfver det malayiska områlet, hvilket består af en stor mängd öar och hvilket i förhållande till sin arealvidd företer ett så stort antal former, ofta skilda endast genom i obetydliga karakterer, men i de flesta fall så konstanta stora serier af individer igenom, att det är i hög grad svårt att finna en princip, med ledning af hvilken man må kunna säga: detta är en art, detta en formförändring eller varietet. Som en regel kan den satsen gälla, att en arts beständighet står i ett omvändt förhållande till dess utbredning. Papilioner, som bebo endast en eller två af det malayiska områdets öar, äro i allmänhet mycket konstanta; men då de hafva en utbredning öfver många öar, visar sigi en betydlig föränderlighet, hvilken stiger till sin höjd då en an är utbredd öfver hela eller större delen af området. Detta stör i wins bekanta principer. Då en art förekommer öfver ett vidsträckt område, måste den hafva haft och har kanske ännu en stor spridningsförmåga. Under de olika vilkor för dess existens, som de särskilda delarne af detta område erbjuda, framstå afvikelser från typen, hvilka, om de fullkomligen isolerades från hvarandra, snart skulle blifva egendomligt modifierade former; men detta motväges eller kan motvägas af hela artens spridningsförmåga, hvilken leder till en mer eller mindre ofta förekommande blandning af de varieteter, hvilka hafva uppstått och hvilka sålunda blifva inkonstanta och öfvergående. Arterna förekomma derföre under en eller flera former, allteftersom atdelningar af arten under en tidigare eller sednare period blifvit från hvarandra isolerade. Hvad som i allmänhet blifvit kalladt variation, består af flera skilda företeelser, som ofta blifvit sammanblandade, nemligen: enkel föränderlighet, polymorphism, lokalformer och racer eter vuderarter. Under benämningen enkel föränderlighet sammanfattar Wallace alla de fall, i hvilka den specifika formen till någon grad är obeständig och der till och med affödan efter samma honindivid sinsemellan kan uppvisa obestämda olikheter, i analogi med den föränderlighet. som är så egendomlig hos husdjurens afföda. Det är omöjligt att närmare begränsa någon af dessa former, emedan dem emellan förekomma i oändlighet varierade mellanformer. De arter, som förete denna egendomlighet, hafva alltid en vidsträckt utbredning och bebo oftare de stora fastlanden än öar. Bland de malayiska Papilionerna kan Papilio Severus tjena såsom exempel på detta slag af föränderlighet; så äfven de flesta arter af slägtet Ornithoptera. Nära beslägtade med dessa föränderliga arter äro likväl andra, hvilka, inskränkta till en eller par öar, icke framte någon föränderlighet. Det är derföre klart, att om man skulle betrakta dessa sistnämnda såsom varieteter af de förra, skulle ett vigtigt faktum bortskymmas, och det torde derföre vara lämpligast att behandla den oföränderliga lokala formen såsom en egen art, äfven då den icke erbjuder bättre distinktiva karakterer än de yttersta formerna af en närstående föränderlig art. Med polymorphism förstår Wallace sammanvaron på samma lokal af två eller flera distinkta former, icke gradvis genom mellansormer öfvergående i hvarandra, och hvilka alla tillfälligtvis kunna framalstras af samma föräldrar. Dessa distinkta former förekomma vanligen endast hos honorna, och genom parningen mellan tvenne dylika former uppstår icke en mellanform, utan samma former reproduceras. De malayiska Papilionerna förete några ganska märkliga fall af polymorphism, af hvilka några hafva betraktats såsom varieteter, andra såsom arter. Papilio Memnon är kanske den art, som här lemnar det bästa exemplet, alldenstund den uppvisar en blandning af enkel föränderlighet, jemte lokala och polymorpha former. Polymorphismen framträder hos honorna, af hvilka en del till formen likna hannarne, men med en blekare, något föränderlig kolorit; en annan del åter hafva bakvingarne utdragna i en stor spadlik stjert och dessutom en särskild stil i färgteckningen, hvilken omstandighet låter dem ganska mycket likna Papilio Coon, som bebor samma område som just denna stjertade form, men hos hvilken art båda könen äro hvarandra fullkomligen lika till både form och färg. Honorna utan ringstjert variera så till färg och teckning, att knappt två fullkomligt lika kunna på samma lokal anträffas. Hannarne från Borneo förete konstanta afvikelser på vingarnes undre sida och böra betraktas såsom en egendomlig lokalform, under det åter alla exemplaren från Asiens fastland visa andra så betydliga och konstanta afvikelser, att man bäst antager dem utgöra en egen art, hvilken äfven för, länge sedan blifvit uppställd under namn af Papilio Androgens. Vi hafva således här enkla varieteter, lokala och polymorpha former, hvilka hittills alla blifvit sammanförda under benämningen varieteter, men hvilka verkligen tyckas vara särskilda, från hvarandra fristående företeelser, mellan hvilka man gör väl att skilja. Papilio Pammon erbjuder ett annat liknande exempel. Honan beskrefs af Linn såsom en särskild art under namn af Papilio Polytes och ansågs äfven såsom sådan, ända tills Westermann genom larfvernas uppfödande bevisade dem bäda utgöra samma art. Efter denna tid betraktades de äfven så, tills man slutligen från Indien erhöll honexemplar fullkomligen liknande hannen. Man förnekade derföre tillförlitligheten af Westermanns iakttagelser och upptog ånyo Papilio Polytes såsom en egen art. Men här är ett fall at dimorphism; Papilio Pammon har två sinsemellen helt olika honfarmer, af hvilka den ena, mera sällan förekommande, liknar hannen, Denna art träffas i mängd öfver hela det malayiska området, och öfverallt, der hannar af Pammonformen förekomma, der finnas ock honor af Pammontorm. En hanne af Polytesformen har ännu icke blifvit funnen. Men det är högst sannolikt att Papelio PamImon ännu har en tredje honform, neinligen den redan af Linn kända och i hela Indien ganska softa förekommande Papilio Romulus. Denna rätt (vanliga fjäril har alltid blifvit ansedd såsom en öfverensstämmelse med Dar