Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1869, sida 2

Staden och Länet. Till styrelsen för stadens fattigvård hafva hrr distriktläkare i dessa dagar inlemnat nedanstående skrifvelse, hvilken synes oss vara af så märklig beskaffenhet, att den ej kan undgå att från styrelsen framkalla förklaringar. Under fullt erkännande att fattigvården är en af de svåraste angelägenheter att handhafva, och att misstag i enskilda fall svårligen kunna undvikas, äfven der denna kommunalangelägenhet skötes med största möjliga nit och insigt, äro emellertid åtskilliga af de förhållanden, som hrr distriktläkare här öfverklaga, sådane, att de icke skulle kunna så allmänt ega rum, ifall ett noggrannare uppskattande af de hjelpsökandes belägenhet låge till grund för anordningarne Särskildt behjertansvärd synes den i skrifvelsen framhållna sanningen vara, att om en familj, som genom sjukdom eller arbetslöshet råkar i nöd, icke räddas under denna kris från att förlora allt hvad den eger, från sjelfva kroppskrafterna till de oundgängligaste verktygen och klädespersedlarne, densamma måste efteråt falla fattigvården för alltid till last och således tynga mångfaldigt mer på densamma, ä om den erhållit en nödtorftig handräckning under den hårdaste pröfningens dagar. En vid sådane tillfällen för långt drifven sparsamhet straffar sig sjelf. Hvad som gör fattigvården svårare att sköta, än annars skulle vara fallet, är bristen på en med fattigvården i förbindelse stående tillräcklig tillgång till arbete, hvartill arbetsvillige och arbetsföre fattiga kunde hänvisas för att i någon mån aftjena hvad de i understöd erhålla. En sådan inrättning skulle medföra både ekonomiskt och moraliskt gagn, framförallt det sednare. Den skulle på samma gång beröfva de arbetsföra lättingar, som utgöra samhällets kräftskada, den vanliga förevändning, under hvilken de anlita den privata välgörenheten, nämligen bristen på arbetsförjenst. Hrr läkares skrifvelse har följande lydelse: lill styrelsen för fattigvården i Göteborg. Undertecknade, fattigläkare, få för fattigvårdsstyrelsen framlägga våra bekymmer och vår klasan öfver den at oss dagligen iakttagna nöd inom sjöteborgs lägre arbetsklass, hvilken nöd synts oss, mder denna vinter, om icke större, så åtminstone nera allmän än någonsin. De fattigas klagan, om för oss ganska ofta frambäres, gör det i och sig svåra kallet att vara fattiglakare, ännu yngre, då vårt förmåga att lindra eländet och nölen, som vi nödgas se, är ganska begränsad. Omtändigheterna tillåta oss icke att af egna medel use mycket, och den rättighet och skyldighet vi iafva att, genom at oss utfärdade betyg (enligt ormularer oss af fattigvärdsstyrelsen tillställde) sereda behöfvande hjelp från fattigvården, tyckes ss medföra mindre resultater för de fattige än om, efter vår förmenande, borde vara förbållanlet. Den klagan är nemligen bland de tattige för llmän för att icke innebära någon sanning, tt styrelsen ofta icke fäster tillbörligt afseende på ut oss dem gifna betyg eller anmälanden; att ordöranden eller ombudsmannen y rifvit sönder lapven, sagt ,,att han bryr sig icke om den m. m. d.