Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 2

ra ansigte, — se på mig, och betvissa mina ord om du vågar. Det förra skämtet skulle jag ej upprepa i dag, aldraminst till den ovärdiga menniskan, men hör, Fortis, fortfor hon med högtidligt allvar, — om du i fjerran land kämpat dig trött mot ödet, om du sjunker ned utmattad och ser de förhoppningar, som nu elda dig, förblekna till intet, om du känner dig öfvergifven och vill trygga dig till ett hjerta, som slår varmt och deltagande för dig, och min bild, om än flyktigt, framstår för din själ i dylika ögonblick, då, — ja om du då skyndar till mig skall du finna, att tiden icke har förändrat mig, att jag likaså tillitsfullt som i dag skall vara beredd, att, hvad namn du än bär, lägga min hand i din och säga till dig, — jag är din för hela lifvet. Efter dessa ord gick Gabriele ett steg tillbaka, och i det bon betäckte sina ögon med händerna, grät hon bittert. Djup tystnad följde. Rosas blickar hvilade med innerligt välbehag, ehuru oroliga, än på Fortis, än på väninnan. Genom bennes själ flög en aning, för hvilken hon ej kunde redogöra. Fortis stirrade framför sig. En tår rullade öfver hans kind, han hade aldrig förr kännt sig så vekt stämd. — Goda Gabriele, sade han med ett vänligt lugn i blick och röst, — jag antar ej ditt löfte, jag kan ej anta det. Men på uppriktigheten af dina ord tviflar jag ej; desto ovärdigare skulle det således vara, om jag betraktade dem som något annat än hvad de äro, nemligen utbrottet af en trogen systerlig ömhet, som ej ryggar tillbaka för något offer. Våra vägar skiljas, men den ljufvaste tröst, som dervid kunde