Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 2

Med en sista, innerlig handtryckning skildes Gabriele och Fortis från Rosa, som hade följt dem till gårdsgrinden. — Den goda, kära Rosa, sade Fortis, då de hade tillryggalagt ungefär halfva vägen till slottet. Ö Den goda, kära Rosa, upprepade Gabriele. Det var de enda ord de vexlade under hemvägen, hvilken de tillryggalade arm i arm. Den goda, kära Rosa! Sedan Fortis och Gabriele hade försvunnit i mörkret, återvände hon in i huset. Med fast och säker hand tände hon ett ljus och släckte den stora lampan; med fasta steg begaf hon sig derefter upp på sitt rum och gick till hvila. Men nu var bennes fattning förbi; hon dolde sitt ansigte i hufvudkudden och grät sig till sömn likt ett barn, som blifvit beröfvadt sin enda glädje. Följande morgon på slaget tio for majorens resvagn, körd af Reiber, i skarpt traf ut från godsets gård. Bak på vagnen stodo en större och en mindre koffert, båda betecknade: , Fortis Hainfeld. I vagnen sutto Fortis och den gamle majoren. Båda, ännu uppskakade af de sista afskedsscenerna inomhus, blickade allvarligt ut ur vagnen. Här och der framträdde arbetare ur stall och lador för att sända en afskedshelsning till Fortis, hvars afresa blifvit bekant i hela byn. Fortis helsade med tungt bjerta åt alla håll, der han varseblef folket. Alla blickade efter honom med uppriktigt deltagande; han hade ju alltid varit välvillig och vänlig mot dem, alldeles som den ,,gamle nådig herrn.