Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 2

— Offentliga föreläsningarna. Efter en kort rekapitulation af föregående föredrag öfvergick professor Dietrichson vid gårdagens till det egentliga ämnet för nu pågående föreläsningar. Svårigheterna för den enskilte att rättande gripa in i de allmänna förhållandena i afseende på det sköna antyddes. Men om konventionela förhållanden dervidlag ställa sig hindrande i vägen, återstår dock en annan sida af saken för vårt åtgörande, nemligen vårt eget lif, hemmet. Det estetiska lifvet blir ofta tomt, ofruktbart. Felet ligger icke hos saken sjelf, utan hos grunden, på hvilken man bygger. Skönheten i dagliga litvet är först nödvändigt att känna, innan man ger sig in på den högre kritiken. Dagliga lifvet ger tusen anledningar till insigten i det sköna. Den högre kritiken är deremot svårare. Och den som icke har sans för det lilla, han har icke heller sans för det stora. Estetiken blir en ofruktbar vetenskap utan denna grund. Begreppet konst och begreppet industri framställa sig här. Industrien är det som tillfredsställer vårt dagliga, naturliga behof. Isynnerhet i ett litet land blir konsten en drifhusplanta, om den icke har sina rötter i industrien. Menniskan stannar emellertid icke vid industrien, vid handtverket. Menniskan har behof af skönhet, af konst. Men konstnären kan dock icke undvara handtverkaren. Den punkt, der konsten och handtverket sammanträffa, är i den ornamentala delen af rerket. Ornamentet är ett smycke. Men det skall också vara något mer än ett blott smycke, det skall vara en prydnad, och detta blir det endast, försåvidt det är i enlighet med det verk, som det smyckar. Ornamenterna äro af två slag. Det ena är det fungerande ornamentet, eller det som ingår såsom en integrerande del i verket. Det andra är det rena ornamentet, eller det som är en blott prydnad. De ursprungliga formerna äro de rena matematiska linierna, ur hvilka sedan skönhetslinierna utväxa. Vid formandet måste först tagas hänsyn till stoffet. Sten t. ex. med sin kristallform betingar en annan formbehandling än träd med dess fibrer. Stoffet betingar således i viss grad kärnformen, men det måste dock i estetiskt afseende gå upp i formen. Det skönaste konstverket är det, der man glömmer stoffet för skönheten. Öfverdriften i prydnader, eller det som endast förbländar ögat, träffas mest hos vilda folk, men den kommer igen hos sjunkande civilisationer. Endast under en civilisations höjdpunkt träffas den sanna motsvarigheten emellan den förskönande pe RR