Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 1

. Riksdagsbref. XX. Stockholm d. 6 April. Anslaget till armåens vapenöfningar fö 1870 kommer alltså att utgå oförminskad med nära 900,000 rdr. Någon reduktior i statsutgisterna, som uppväger brudgäf van, kommer alltså ej till stånd. Andra kammarens ledamöter måste ännu en gång återvända till sina hemorter med den ned: slående känslan att hafva kunnat endast i ringa mån uppfylla det allmänna krafvet på besparingar. De kunna dock sanningsenligt betyga, att detta icke varit deras fel, utan att det legat i omständigheternas makt. En gammal hushållning ändras icke så lätt, och besparingar, innan sådana förändringar föregått, kunna ofta leda till oskyldiga personers blottställande. Men någon sådan konsideration törefanns icke beträffande det omtvistade anslaget till armöens vapenöfningar. Hvarken befäl eller soldater hade förlorat på regementsmötenas inställande, enär de kunnat bättre och nyttigare använda dessa dyra dagar. Men öfningen — militärismens käpphäst — är ju ett vilkor för krigsdugligheten. ,, Hvad skall man med en armå, som ej är öfvad; hvartill tjena goda gevär, om soldaten ej kan handtera dem ? — se der de frågor, som böra afväpna allt motstånd. Den fråga, som ligger under allt detta, nemligen: ,,hvad skola vederbörande eljest få att roa sig med? — den frågan tillbakavisas såsom ett obehörigt hån. Emellertid framkom Aftonbladet med några uppgifter rörande de der öfningarne, som väckte icke ringa uppseende. Se här hvad A.-B. berättar: Det nya reglemente, som hr krigsministern omtalat, är ännu icke allmänt tillgängligt — vi veta ej ens om det ännu är fullt färdigt — men efter hand som utarbetaingen deraf fortgår, tillämpas det i gardesregementenas rekrytskolor. Derigenom har någon kännedom om dess innehåll spridt sig till allmänheten, och hvad man deraf erfarit är, sorgligt nog, egnadt att ingifva den föreställningen, att våra exercisrurmar ännu ingenting lärt och ingenting glömt. Man har borttagit, säges det, ett handgrepp — ,i armen gerär— och man har föreskritvit några nya uppställningar, stående i samband med de snabbskjutande gevärens införande. Detta är godt och väl, och derom är ingenting att säga. Men derjemte har man roat sig med att föreskrifva nya sätt att göra vändningar, nya sätt för rotars utryckning m. m. dylikt. Sådant må nu i sig sjelf vara obetydligheter, och det kan synas fullkomligt likgiltigt om man gör zvenster om på den ena klacken eller på den andra. Men då det gäller att på ett ändamålsenligt sätt använda en knappt tilltagen öfningstid, då blir saken ingalunda likgiltig. De bestämmelser för verkställande af vändningar m. m., som nu i många år varit gällande, ha hos indelta armeens soldater blifvit, från första dagen at deras rekrytexercis, innötta och öfvergått till vana, till en andra natur. Föreskrifvas nu nyheter i dessa afseenden, så skall icke blott det nya läras, utan den förut innötta vanan skall arbetas bort. Tager man då i betraktande, att den fordran säkert kommer att qvarstå hos både lägre och högre befäl, att sådana saker sem vändningar och dylikt skola gå väl hos en gammal trupp, så är det lätt insedt, att en ganska dryg del af ett möte går åt för att syssla med sådana barnsligheter, som inlärandet af nya sätt att göra vändningar. Vi ha hört skickliga och erfarna instruktörer yttra, att icke ett halft möte förslår för att hos en af gamla soldater bestående trupp inlära dessa nyheter. Och det är med sådant man ämnar sysselsätta sig, då man har så allvarsamma saker att uträtta som öfning i handterandet af nya vapen och inöfning af en af dem betingad ny taktik! A.-B. tillägger: Det yttrades under öfverläggningarne om vapenöfningsanslaget, att den omständigheten, att öfningarne hittills varit oändamålsenliga, icke vore något skäl att icke ha några öfningar alls, ty derigenom blefve de visserligen icke bättre. Alldeles riktigt, men då man har så starka anledningar, som nu sörefinnas, att antaga det öfningstiden kommer att förspillas lika ändamålsvidrigt som hittills, så är det förlåtligt, om man antager det vara ganska likgiltigt om ett års mötenXinställas, och vi tro för vår del, att om vid den gemensamma voteringen öfningsanslaget nedsättes, så torde detta vara att betrakta icke blott såsom en sparsamhetsåtgärd, utan äfven, och kanske förnämligast, såsom en opinionsyttring i afseende på det sätt, hvarpå tid och penningar förslösas vid armcens möten. Detta Aftonbladets yttrandeframkallade ett svar af chefen för landtförsvarsdeparte