Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1869, sida 3

modade eruptiva ursprung m. m. har man, såsom bekant, antagit, att joråen på en jemförelsevis alldeles tunn skorpa när skulle utgöras at en glödande smält massa, som fort:arande på vissa sf len genom vulkanerna stod i omedelbar förbindelse med luftkretsen, och denna hypotes har kanske till följd af dess öfveren:stämmelse med det allmänna mytologiska föreställningssättet hos tr de flesta folk, inom kort till den rad genom-p trängt folkmedvetandet, att densamma nästan omeB delbart efter dess uppställande blef antegen, så-In som en fullt bevisad vetenskaplig sanning. Re-vi dan för nära 30 år sedan uppträdde dock en en-ri gelsk astronom IIopkins emot densamma med åtjo skilliga skarpsinniga anmärkningar, grundade pålsl det inflytande jordens inre smälta tillstånd skulle tv bafva på de förändringar i jordaxelns läge, som str äro kända under namn af precursion och nutation fö och ban trodde sig på rent astronomiska grunder sly kunna bevisa, att man, för att i den allmänna grai itationslagen kunna finna en förklaring på dessa oc reteelser, måste antaga att en betydlig del afjoc jordklotets massa är fast. Visserligen har den vi berömde franske astronomen Dolaunay nyligen g uppträdt med åtskilliga, dock ingalunda fullt öf-vertygande anmärkningar mot dessa Hopkins beäkningar, men i stället bar genom den uiveckling geologien under de senare åren vunnit, vigtiga inkast blifvit gjorda emo: samtliga de skäl, som anförts såsom värkliga bevis på jordens inre glödande smålta tillstånd. Sålunda har man numera funnit, att de kristalliniskt skicktade bergarter, hvilka man för några årsionden tillbaka an-JSå såg såsom lemningar af Jordklotets första stelnade b skorpa, bevisligen äro af rent sedimentart ursprungo och åtminstone ofta aisa från eit af organiska h varelser bebodt haf, och då få geologer numera h. torde tilltro sig att kunna uppställa en gräns meljr: lan den lagerformiga gneisen och den masssormiga sn graniten, så har äfven dennas och likartade berg-s arters eruptiva ursprung blifvit starkt ifrågasatt, liksom man öfverhufvud taget från kemisk, fysi-P kalisk ståndpunkt med skäl kan betvifla möjlig heten deraf, att en genom en smält massas stelti ning uppkommen bergart verkligen kan innehålla s qvarts eller fri kiselsyra som väsendtlig beståndsdel. Alla på dessa bergarters beskaffenhet grundade bevis för jordens forna smälta tillstånd må-P ste dertöre förfalla. Sjelfva värmetillökningen med sa djupet har vid närmare undersökning ingalunda y sat sig så regelmessig och allmängiltig, som man förut antagit, och den är åtminstone ofta till stor del beroende på de kemiska och elektro-kemiska I processer, som försiggå i jordens inre. Mot de på dessa iakttagelser grundade beräkningar af jordens j inre värme kan dessutom göras det inkast, att iakttagelserna hittills sträckt sig endast till några få tusen fot under jordytan, d. v. s. endast till en S vinnande Jiten del af jordradien, hvarföre men äfven på fullt allvar i England åter uppkastat det gamla förslaget, att för rent vetenskapliga ändamål borra så djupt ned mot jordens inre som med nutidens mekaniska hjelpmedel är möjligt. Hvad sluiligen volkanerna eller de förmodade kommunikationskanalerna emellan jordens inre och luftkretsen vidkommer, så hafva dessa och de med dem i det närmaste sammanhang stående jordbäfningarne fortfarande v-rit soremål för upprepade, ytterst noggranna undersökningar, hvilka visa, att den vulkaniska verksamheten har sitt säte ej i någon för hela jordklotet gemensam glödande smält kärna utan i serski!da, jemfuielsevis föga djupt i jordens inre belägna samlingar af smält lava. hvilkas under olika gcologicka perioder alldele:f, olika fördelning på jordytan stå i dei allra närmaste sammanhang med dess orografiska förhållanden, med fördelningen at land och haf o. s. v. Man har vidare anmärkt, att störi delen af de 1 ämnen, hvaraf jordklotet är bildadt, sammandraga o sig vid öfvergängen från smålt till fast form och att till följd deraf den skorpa, som iörst bildat sig på det glödande smälta jordklotets yta, måste hafva sjunkit ned, samt stelnandet sålunda försiggått från medelpunkten mot ytan och ej tvertom, en åsigt, som isynnerhet blifvit försvarad af den berömde kanadensiske geologen Sterry Hunt. Alla dessa skäl, till hvilka komma åtskilliga andra, för hvilka tiden dock ej medgirver mig att hör redogöra, tala således derjor, att den för det närvarande allmänt spridda uppfattningen af jordens inre tillstånd endast utgör en på ganska svaga grunder fotad hypotes, hvars berättigande äfven såsom sådan må ie anses beroende på nya undersökningar, mer kritiska än tillförene varit fallet. I c Det är så mycket angelägnare att fästa uppmärksamhet härpå, som det allmänna antagandet af denna hypotes såsom en fullkomligt bevisad vetenskaplig sanning hatt ett högst menligt iuflytandes på alla länders, ej minst vårt eget lands populära 1 geologiska litteratur. 1 Under de sednaste åren har den berömde före1 8 SE oe— S — — —99 OS— 2 dd — — — — — — ——— — stäåndaren för myntet i England sir Thomas Graham varit sysselsatt med åtskilliga högst originella undersökningar rörande saltlösningars diffusion eller förmåga att sprida sig genom porösa krop-ss par, limartade ämnen och andra väskor. Sedernera har han utsträckt dessa undersökningar, för ; hvilka jag vid ett föregående tillfälle redogjort, f till gaserna och deras förhållande till metaller, hvarvid han redan för ett par år sedan visade att s! I metallerna i allmänhet; isynnerhet jernet, vid hastig afkylning i sina porer bibehåller ganska besydliga qvantiteter af den gas, i hvilken de sedhnast varit upphettade. Graham visade afven att detsamma är förhållandet med meteorjernet; att äfven det i sina porer innesluter något af den gas, i hvilken det bildats och att man derföre geInom dess förnyade upphettning eller upplösning kan hundratals år etter deras nedfallande afskilja och uppsamla prof på den atmosfer, som en gång omgifvit dessa små himlakroppar, under deras bana i verldsrymden. Under sitt vidare fullföljande af dessa studier rörande metallers och gasers inbördes förhållande, har Graham nyligen lyckats göra en annan ej mindre vigtig upptäckt, i det han funnit, det en af platinagruppens metaller — palladium — med sådan begärlighet upptager vätet till flera hundrade, ja ända till tusen gånger dess egen volym, och det utan att palladiets metalliska natur härigenom såsom vid en metalls kemiska förening med ett icke metalliskt ämne vanligen är fallet, förstöres, och utan att den sålunda erhållna väte-palladium-föreningen i lufttomt rum : förlorar något af dess gasformiga beståndsdel. Genom en mycket noggrannt utförd undersökning af denna nya märkvärdiga förenings fysikaliska och kemiska egenskaper, ha många skäl blifvit framdragna för det antagandet, att man här hade att göra med en verklig metallförening. eller legering af palladium och väte, d. v. s. att vätet här uppträder som en verklig metall, ett förhållande, som skulle utgöra en experimentel bekrästelse på en åsigt, som redan längesedan blitvit på rent teoretiska grunder uppställd. Åtskilliga af den nya väte-legeringens egenskaper, t. ex. dess förmåga att ur deras lösningar reducera en mängd metaller, tyckas vidare visa, att det ämne, med hvilket palladiet förenat sig, utgör en moditikation af vätgasen, stående i samma förhållande till det vanliga vätet, som ozonen till syret. Graham har vidare beräknat egentliga vigten af denna nya vätgas, modifikation och funnit den i det närmaste två gånger tyngre än vattnets, d. v. s. ungefärligen tjugutusen gånger tyngre än vanlig vätgas vid 09 temperatur och en atmosterens tryck. För omkring fyrtio år sedan upptäckte professor Säfström i de produkter, som erhöllos vid nedsmältningen af jernmaln från Taberg i Småland, sen ny metall, hvilken erhöll namnet Vanadium soch af Berzelius med den för honom egendomliga skärpa och noggrannhet undersöktes. Oaktadt man sedermera funnit, att detta enkla ämne eger en ganska stor spridning i naturen, har dock vår