Högländaren. k) Roman at Balduin Möllhausen. (Fri ssöfversättning af Sigfrid Nyberg.) FÖRSTA DELEN. — Heh, min vän, hvad skall det betyda, inföll majoren och betraktade sin skyddsling förebrående, — är det ord, som böfves en man, hvilken står i begrepp att kasta sig in i verldshvimlet och, endast hänvisad till sina egna krafter, upptaga striden med ödet? Fortis, Fortis! var på din vakt, heh! och förlora inte hufvudet, om inte allt går efter din önskan. Börja ditt värt med den fasta öfvertygelsen att du ej använder din möda förgäfves, så skall du inte modlös sjunka tillsammans, om dina hemliga förhoppningar verkligen svikas. Men dubbelt lycklig skall du då känna dig, om dina måttliga förväntningar endast något öfverträffas. Dit du beger dig lefva ju också civiliserade menniskor, heh, och der civiliserade menniskor lefva, finnas äfven tidningar, och det vore väl fan om det ej skulle lyckas dig att genom några förfrågningar i dem få reda på personer, som kunna lemna dig upplysningar om brefskrifvaren. Men äfven om detta misslyckas, — nå, min vän, så har du ju intet skäl att förtvifla. Ditt namn är Hainfeld, du vet hvar ditt hem finns, och efter ett års förlopp har glömskans gräs skjutit upp öfver historien, som nu störtar dig i förvirring. 0C um W. 52—