Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1869, sida 1

Fortis skakade misstroget på hufvudet, men straxt derefter fattade han majorens hand och tryckte den innerligt. — Min dyraste välgörare, började han, öfverväldigad af sina känslor, — ni har ryckt mig undan en eländig tillvaro — — — Heb, min vän, låt oss lemna de der gamla historierna, afbröt majoren honom och drog tillbaka sin hand med hycklad likgiltighet, — du vet att jag inte tycker om dylika fraser. Förtjenar någon tacksamhet, så är det min salig hustru, ty det var hon, som ersatte dig dina föräldrar. Behåll henne således i ett tacksamt minne; men låt oss nu tala om din resa. När tänker du ge dig af? — Om jag hade följt min första impuls, så befann jag mig nu redan långt härifrån, svarade Fortis dröjande. — Och emedan du ej har följt din första impuls, så ämnar du följa den andra och afresa i morgon, heh? — Ja, om ni ej har något deremot? — Hum, jag gillar det. Emedan du nu en gång måste bort, så bör det ske så fort som möjligt, ty man kan inte veta hur det går med Magnus — heh! Men det hör till det redan skedda, tillade majoren med obeskriflig mildhet, då ban märkte att Fortis bleknade vid hans ofrivilliga antydan, — om du således hinner bli färdig med dina förberedelser, då må du afresa under loppet af dagen imorgon. — Mina förberedelser fordra ej lång tid; jag tänker medtaga helt ringa packning. — Godt, min vän, låt oss således säga i morgon. Jag skall följa dig till staden för att ordna dina papper och finanser, — inte ett ord, min vän, heh! Ånnu har jag att befalla öfver dig. Således för at!