Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1869, sida 3

Ett besök uti idiot-anstalten i Skösde IIvarje ljusets seger har främjat vår slägtes storhet och förädling, säger en ak tad fransk författarinna, och hvem undrar att man erinrar sig dessa ord framför all när man nalkas ett af dessa slagfält, de striden mellan ljus och mörker daglige fortgår omedelbart inför betraktarens ögo! och der segern ej kan annat än delvi vinnas genom de ihärdigaste förenade an strängningar af vetenskapen, barmhertig heten och tålamodet. Inom vårt fädernesland har under d sednaste åren den offentliga sjukvårder blifvit i hög grad förbättrad och mäter sig i många fall med hvad utlandet i den väger bar bäst. Men hvad man i Sverge hittintill saknat har varit en anstalt till de olyck. liga varelsers bästa, hvilkas själslit blifvi hämmadt i det första skedet af dess ut veckling. I palatset som i kojan födas dessa stackars vanlottade barn. Förgäfves väntar modren på det lyckliga ögonblick då hennes lilla älskling för första gånger skall besvara hennes smekningar med ett ljuft leende; förgäfves väntar hon att sc de späda armarne sträcka sig till möte eller att förnimma från de ovanda läpparne det första bemödandet att framstamma modersnamnet. Barnets själ är och förblifver i det närmaste otillgänglig för yttre intryck, och slutligen erhåller man den förfärande visshet, att den varelse, man gisvit lifvet, skall framsläpa det i ett tillstånd, mera erinrande om det lägre djurets än om menniskans. Och hvad har man under sådana omständigheter haft för utvägar? Att låta barnet förblifva i hemmet, föremål i bästa fall för en tålig och uppoffrande moders fruktlösa omsorger, såvida man ej har velat sända det till dårhuset. I intetdera faliet har det kunna påräkna den serskilda art af behandling, som lemnar något rum öfrigt för hoppet att öppna dess själs mörker för en stråle af förnuftets ljus. Det är först i de nyaste tider som man i Schweiz, Danmark, Tyskland och några andra länder stiftat inrättningar, uteslutande afsedda för vården af idioter. I de flesta länder är förhållandet såsom hos oss, att det är den enskilda välgörenheten, med ädla qvinnor i spetsen, som tagit initiativet till dessa barmhertighetsanstalter. Hos oss tillkommer förtjensten häraf fröken E. Carlbäck, som till en början å Nya Varfvet vid Göteborg emottog i sin vård ett par idioter, hvilka hon med outtröttligt tålamod skötte och upptostrade. Ryktet om detta menniskovänliga företag spred sig hastigt nog, och allt flera anmälte sig att få åtnjuta hennes vård. För att ej tillbakavisa dem måste fröken Carlbäck utvidga sin verksamhet, och då en anstalt sådan som den af henne grundlagda borde vara belägen i en högländt trakt med torr luft, beslöt hon flytta inåt landet och bosatte sig i närheten af Sköfde. Men allt detta kräfde en penningetillgång, hvaröfver fröken C. tyvärr ej hade att förfoga. Med bästa vilja kunde hon ej emottaga alla, för hvilka hennes omsorger begärdes. Är det i allmänhet svårt att veta sig kunna gagna och se sig hindrad häruti af brist på medel, så måste detta kännas desto smärtsammare, när verksamheten är förestafvad af medlidande med olycklige. Då vädjades till den aldrig förgäfves anlitade enskilda välgörenheten, och flerstädes i landet insamlades bidrag, som satte fröken Carlbäck i stånd att verkställa sin utvidgningsplan. Fröken Carlbäcks idiotanstalt inrymmes nu uti en större tvåvåningsbyggnad, belägen i staden Sköfde. Visserligen lemna både lokalen och dess inredning mycket öfrigt att önska, men man torde kunna hysa den förhoppning, att anstalten snart nog kommer avt motsvara de anspråk vår tid har på en dylik inrättning.