Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1869, sida 2

tande församlingen, har en icke ringa del af hafvudstadens intelligens och press att stödja sig vid. Oppositionens anfall mot den kejserliga regeringen äro nästan alltid riktade mot samma punkt, den s. k. ,personliga regeringen, d. v. s. bristen på en ansvarig, konstitutionell minister, och det otillräckliga inflytande på regeringens handlingar, som är lemnadt åt nationen. Efter 1866 har oppositionen äfven lärt sig att sig till nytta begagna den kejserliga utrikespolitikens svaga punkter. En af oppositionstidningarne yttrar sig den 27 Mars på följande sätt: ,Den allmänna meningen är vaken; vår armåös och isynnerhet vår diplomatis neder Frankrikes isolerade ställning i Europa; de hotande makter, Frankrike latit uppvexa vid sidan af sig; de nödvändiga, men hårda anspråk, som den nya armåorganisationen ålägger oss; de årliga utgifternas ofantliga tillvext; upptäckten af underslef utaf allmänna medel, som blifvit ostraffade; de högsta myndigheternas i ögonen fallande villrådighet, allt detta har måst öppna ögonen, t. o. m. på dem, som varit blinda. Man påminner sig helt säkert, att kejsarens utrikespolitik sedan 1866 nära nog vid hvarje behandling i lagstiftande församlingen af finauslagen och armborganisationen blifvit gjord till föremål för hä tiga beskyllningar af Thiers, Picard, Gar nier-Pages och andra oppositionsmedlemmar. Att dessa anfall skola blifva förnyade under den förestående valstriden, kan anses som afgjordt. För öfrigt är det en omständighet, som i hög grad skall lätta regeringens strid mot dess motståndare: oppositionens stora brist på enighet. Den moderata demokratien, som representeras af Emil OUllivier, står ögonskealigen regeringen betydligt närmare än det socialrepublikanska partiet, som predikar fullständig omhvälfning. De radikalas organ — den i Paris utkommande tidningen ,.Reveil — är likaså förbittrad mot den moderata demokratien, som mot det kejserliga regeringssystemet, och anfaller begge med oförsonligt hat. Men ju mera Ledru-Rollins tidning rasar mot oppositionens moderata medlemmar, desto mera trängas de öfver i regeringens läger. Dertill kommer, att de socialistiska agitationer, som på sednare tider förekommit i flera af de s. k. reunions publiques, d. v. s. sammankomster i offentliga lokaler, ha varit af så vild och tygellös art, att icke blott regeringen måst inskrida deremot, utan äfven borgarståndet i Paris oroats deraf. Regeringens fiender (hvartill man också måste räkna största delen af de tyska tidningarnes korrespondenter i Paris) påstå visserligen, att de vilda, socialistiska utbrotten i de nämnda församlingarne blifvit arrangerade och satta i gång af den hemliga polisen för att injaga skräck för oppositionens omhvälfningsplaner. Oriktigheten af detta påstående är dock tydlig nog, då man tager i betraktande regeringens åtgöranden för undertryckande af sådana demonstrationer. BELGIEN. Den franska , Patrie meddelade den 25 Mars, att de tvenne resp. jernvägsbolagen hade inlemnat en adress till regeringen, i hvilken den uppmanades att gå in på föreningen med den franska östra jernbanan. I samma tidning för den 27 Mars heter det än vidare: Från Briissel skritves till oss, att i Hennegau, provinserna Namur och Licge, samt i Luxemburg, SydBrabant och en del af Flandern ha förekommit demonstrationer för att begära nya statsekonomiska öfverenskommelser med Frankrike och förnyelse af 1861 års traktat. Befolkningen i koldistrikten vid Mons, Charleroi, o. s. v. har inlemnat utförliga skrifvelser till regeringen för att evisa, att de frågor, som det är tal om, för dem äro frågor på lif och död. Öfverhufvud taget gitver sig i detta ögonblick i Belgien tillkänna en fullkomlig omkastning i den allmänna opinionen, och de inflytelserikaste deputerade af majoriteten, som röstat för lagen af den 23 Februari, yttra nu sitt godkännande af den försonliga hållning, som kabinettet iuagit. SPANIEN. Som man af ett telegram sett, ha cores beslutat, att katolska religionen skall erkännas för statsreligion och för den enda, som skall understödjas genom statskidrag; men att det skall råda tolerans i afseende på alla andra religioner. En korrespondent till den franska , Constituionnel skildrar utseendet af Madrid under påsken på töljande sätt: ,, Under dessa helgdagar kan man mera än någonsin öfvertyga sig om nationens starkt utpregade katolska riktning. Kyrkorna äro icke blott under den nu rådande politiska oron uppfyllda, utan alla affärer hvila, ja, t. o. in. den politiska rörelsen är tills vidare hämmad, och cortes ha uppskjutit na möten. Tidningarne — t. o. m. de, m äro mest fiendtliga mot presterna — förvandlas under dessa dagar till predikstolar och innehålla i stället för politiska nyheter en predikan om korset, en ode ill Nuestra Senora de los dolores, eller en framställning af frälsarens pinohistoria. Kort sagdt: spaniorerna skola upphöra itt vara spaniorer, innan de förneka sitt samla credo. Och om detta folk har man sagt, att det började blifva protestantiskt sinnadt! Detta är en villfarelse. Spanion är katolik af inre böjelse, aftro, traion, vana och nationalstolthet, korteliren sagdt: af allt sam ctår I camman.