Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1869, sida 2

trasor. I den tanken, att den till min hustru högt och hastigt talande qvinnan bad om en gåfva för sig och sitt barn, stod jag i begrepp att framtaga min börs och ge henne en något större allmosa, då min hustru hejdade mig och med ett uttryck af förvåning riktade min uppmärksamhet på barnet. Och väl hade hon orsak att vara förvånad, heh, ty då vi nyss deruppe bland ruinerna endast hade varseblifvit gula och bruna fysionomier, med svarta gnistrande ögon och korpsvart hår, så sågo vi här en liten gosse med visserligen smutsigt, men af naturen hvitt och ganska fint ansigte, stora blå ögon och ljusgult, lockigt hår, korteligen ett barn, som i sina ådror hade lika så mycket ziguenarblod som min hustru eller jag sjelf. — Det arma barnet! utbrast min hustru, det har troligtvis blifvit röfvadt från sina föräldrar. — Möjligt, svarade jag, — men hvad vill qvinnan? tillade jag, då jag märkte att den envisa menniskan räckte fram barnet till min hustru och pratade dervid med en förvånande munvighet. — Vi skola köpa barnet, återtog min hustru, och dervid betraktade hon mig med denna blick, som aldrig förfelade sin inverkan på mig, heh, — goda, trogna bjerta! — härvid suckade majoren djupt, ty hans aflidna makas bild framstod lifligt för hans minne. — Men jag skulle ju berätta, fortfor han, sedan han under tystnad gått ett par slag fram och tillbaka, — vi skola köpa barnet at henne, sade således min hustru. — Hvad? I ett kristet land utbjudas