Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1869, sida 2

XX. En berättelse från det förflutna, Lampan hade nyss blifvit tänd i majorens arbetsrum. Försänkt i djupa tankar och med händerna på ryggen gick den gamle herrn fram och tillbaka, då han stördes i sina betraktelser af en betient, som anmälte Fortis. — Heh, hyad betyder det, min vän? sade majoren barskt till den inträdande, efter betjentens försvinnande, i det han stannade midt i rummet och lade sina armar i kors öfver bröstet, — har du blifvit så fremmande här i huset, att du måste bli anmäld hos mig? Fortis, hvars drag uttryckte en stark själsspänning, blickade med en blandning af barnslig ömhet och hemlig skygghet i sin välgörares klara, goda ögon. — Efter hvad jag nyligen erfarit, ansåg jag mig ej böra handla annorlunda, svarade han med en bitterhet, som innebar mycket af majorens stolthet. Öfver majorens ansigte flög en skugga af missmod, som likväl snart undanträngdes genom ett uttryck af medgifrande tillfredsställelse. — Heh, min vän, det är barnsligheter, tomma talesätt. Hvar fan är du då hemma, om du inte är det här? heh! fortfor han och betraktade den unge mannen deltagande. — Det ämnade jag just fråga herr maoren, svarade Fortis. — Så, ämnade du det? frågade majoren tillbaka, — men du har rätt, mitt harn, tillade han mildare, då han varseplef att ett smärtsamt leende flög öfver , :