Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1869, sida 2

— Och ni, min vän, fortfor den gamle herrn till Herzbusch, — beger er genast till den förlidet år skonade skogsparken. Se till om trettio goda byggnadstimmer kunna fås derifrån, och gif mig rapport om saken, min vän. Heh! De brandskadade derborta ha varit hos mig, och jag har lofyat dem ett litet understöd. — Skall ske, herr major! svarade Herzbusch tjensteenligt. i Men majoren hade åter satt sin häst i galopp och red bort så ståtlig, som hade han befunnit sig inför fronten af en sqvadron. Herzbusch och Deus blickade en stund under tystnad efter honom. — En förträfflig man, anmärkte Deus till skogvaktaren, — en verklig ädling, stolt som en kung och barmhertig som en samaritan. — Ja, broder, svarade Herzbusch med värma, — en adelsman, hvars make inte finns. — Men han har ock sitt kors att bära, — Och ett tungt kors dessutom. De båda vännerna hade vändt om. Deras annars egendomliga, sorglösa munterhet hade öfvergifvit dem. De kände behof att ännu en gång samtala om de sednaste tilldragelserna. De vandrade allt djupare in i skogen. Skolmästaren följde skogvaktaren till den betecknade skogsparken, och skogvaktaren följde åter skolmästaren tillbaka till hans boning. Då de slutligen åtskiljdes med en hjertlig handtryckning, susade aftonvinden genom trädens -kala kronor och öfver de nakna skubhåkrarne.