Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1869, sida 1

nen framlades af regeringen, ansåg fö sin pligt att understödja reformen, hvilke; han ej gillade isolerad, men väl i förbin delse med den andra stora reformen, stats rådens deltagande i storthingets förhand lingar, och nu finner han tidsförhållanden: så föga gynnsamma, att han ej vågar rö sta för densamma. Jag har redan oft: nog haft tillfälle att orda om bondepar tiets agitationer, isynnerhet före storthin gets början, och alt påpeka företoelser a den mäktiga demokratiska ström, som fö! närvarande väller fram öfver landet. San sade män äro af den åsigt, att det skull varit bäst att vänta med alla radikal: förändringar till folkpartiets favör intill dess man fått se, hvar partiet ämnar at hamna; vi ha nu dessutom på detta stor thing under behandling: utvidgande a rösträtten, förslag om jury och om menighetsråd, hvilka utvidgningar af folkmakten bondepartiet inom kort tid skall kunne framtvinga. — Ett af de vigtigaste argumenter, som Sverdrup anförde för årliga storthing, var Sverges årliga riksdagar hvilka åstadkomma, att vi, såframt vi bibehålla våra treåriga storthing, komme att ställas nästan helt och hållet utom behandlingen af saker, hvilka röra båda de förenade rikenas gemensamma utrikespolitik. Debatterna om årliga storthings införande räckte i 10 timmar, och behandlingen för och emot desamma var fillkomligt uttömande. Allmänheten var i den största spänning, då förslaget, såsom grundlagstörändring, skulle ha mindst 74 af de 111 representanterna för sig, och man antog, att afgörandet skulle komma att bero på 2 eller 3 röster. Saken ansågs så vigtig, att tillochmed representanterna Harbitz och Skjerkholdt, hvilka på grund af sjukdom erhållit permission och rest hem, återkommo till Kristiania för att deltaga i debatten. Kasta vi en hastig blick på de alnslånga referaterna, så finna vi, att de skäl, som anfördes för reformen, i all korthet voro följande: Om folkets representanter sammanträda hvarje år, kommer en jemnare samverkan att uppstå mellan regeringen och storthinget, än om mötena endast ega rum hvart 3:dje år. — Kontrollen öfver statens medel blir verksammare, om storthinget nästan alltid kan vara tilistädes och bevilja hvarje serskild summa: nu använder regeringen under mellantiden mellan hvarje storthing på egen hand ett belopp af flera hundratusen specier, hvilka stortbinget under namn af , tillfälliga utgifter efteråt är nödsakadt att godkänna. — Många representanter antagas kunna lättare vara frånvarande 3 å 4 månader hvarje år, än 8 å 9 månader hvart tredje. — Det blir lättare för de sammanträdande representanterna att börja sina arbeten efter endast S å 9 månaders frånvaro, än efter flera års; det är ett faktum, att flera månader nu förspillas, innan den stora och olikartade församlingen blir så arbetsvand och lär alt känna sitt folk inom komitcerna, att arbetet på allrar kan begynna. — Ett hufvudsakligt hänsyn bör sästas vid Sverges ärliga riksdagar. — Slutligen framställes såsom det vigtigaste hänsyn det jemna politiska lif, som då skall spridas öfverallt i landet. Kort före hvarje storthings sammanträdande vaknar man till ett feberaktigt politiskt lif; forcerade sträsvanden att få serskilda politiska meningar genomdrifna och agitationer för enstaka personers val åstadkomma ett uppskrufvadt tillstånd, men efter storthingets slut förlorar intresset sig och under två års tid ligger folket i dvala, medan blott en och annan enstaka tidning söker hålla lif i politiken. Dessa oförde aktiga politiska förhållanden skola nu ärliga storthing afhjelpa. Argumenterna mot de årliga storthingen voro: de äro dyrare. — De skola i betänklig grad försvaga regeringen och konungamakten. — Börjar man först att röra vid grundlagen, så vet man ej hvar det kan sluta, då en sådan förändring, som den nu föreliggande, kommer att bli alldeles radikal och draga efter sig en hel ny grundlag. — Men hufvudargumentet ligger i den ofantliga utvidgning af solkmakten, som skulle åstadkommas, och hvilken under närvarande tidsförhållanden anses ytterst betänklig. — Slutligen är det klart, att de flesta embetsmän, stora industriidkare och egendomsegare icke gerna kunna dragas från sina göromål 3 å 4 månader hvarje år, och följden blir, att man riskerar, det bondadvokater och märingsidkande politici skola spekulera i storthingsvärf, smila för massorna i distrikten, och man samlar en ovärdig hop på storthinget, hvilket då icke, såsom nu är fallet, kommer att omfatta de bästa och dugligaste, som nationen eger, utan endast representanter för den stora och A act I