Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1869, sida 2

nyckel till allt, som hitintills kanske har varit obegripligt för honom, svarade Herzbusch. — Jag tillåter mig att bekräfta min gamle väns ord, herr major, tillade magistern blygsamt, — och jag afvaktar endast en vink för att aflägsna mig och förblifva utom hörhåll — — — Nej, min vän, afbröt majoren honom vänligt, — om ni vet hälften, så bör ni också veta det hela; det är till och med kanske bättre, emedan jag torde framställa en serskild önskan till er, heh! Och ni tycks vara en man, på hvilken man kan lita. Men nu till saken, Herzbusch; ni minns väl ännu detsamtal, som jag hade med er rörande stölden? — Mycket väl, herr major. — Af enskildta yttranden, som jag hörde vid korset, har det blifvit tydligt för mig, att vissa herrar i hemlighet inträngt i min boning, icke för att tillegna sig något af min egendom, utan för att kasta en blick på papper, som jag med största nöje skulle hafva visat dem, ifall de hade bedt mig derom. Det är således ingenting med stölden, heh! De sista orden skulle ljuda lätt, men det behöfdes ej något skarpt öra för att urskilja, att de kommo från ett djupt nedtryckt sinne, och att det kräfde en outsäglig kraftansträngning och sjelfbeherrskning för att framkalla denna lätta ton. — Herr majoren har likväl blifvit bestulen, invände Herzbusch med höflig bestämdhet. — Hör på, min vän, missförstå mig ej. Då jag säger er att jag icke blifvit bestulen, så har det ej heller skett, återtog majoren skarpt, — de personer, som då