Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 mars 1869, sida 3

(Imsändt). Skåne i Mars 1869. Så ovanligt mild denna vinter än varit här i södra Sverge, har dock under den, såsom alltid under vintertiden, en relativ stiltje varit rådande i många grenar af rörelse och affärslif. För detta äro pulsådrorne hvad man kallar ,,kommunikationerk, och om än, tack vare våra med stora ansträngningar åstadkomne jernbanor, dessa icke under vintren bär ligga i alla riktningar så nere som under fordna tider, är det dock först med den annalkande våren, som affärslifvets egentliga pulsar kunna kännas slå. Vi nalkas nu med längtan och glädje till denna tid; och på den bana, der vintren mest afbryter verksamheten, på hafvet, kunna vi redan nu se vårens förebud i svällande segel och i flygande rökpelare, dessa senare bevittnande att vår tids mäktigaste häfstång — ångan — börjar med hvarje dag allt lifligare återtaga på böljorna kring våra kuster sin välgörande spänstighet och i industriens såväl som intelligensens tjenst befordra nationernas och individernas samlir. 1 hufvudstaden för vår provins, detta framåtgående och framåtsträfvande Malmö, som genom jernbanorne blifvit en Sverges naturliga förbindelsepunkt med den öfriga verlden, se vi nu åter desssa hafvets lokomotiver som man kallar ,,ångbåtar komma och gå, och detta icke allenast på den korta vägen till brödrafolkets hufvudstad, utan äfven på andra linier och särskildt på den linie, som gerna kan kallas en Östersjöns jernbana och som sätter våra svenska jernvägar öfver Malmö och Lubeck i direkt förbindelse med Tysklands och derigenom hela Europas kommunikationssystemer. Med stor och djup tillfredsställelse hafva vi erfarit fråga vara å bane, att för denna, Sverges och Tysklands vigtigaste inbördes förbindelseväg, under innevarande år och framgent ordna en daglig och regulier ångbåtsfart. Välkända svenska bolag lära dertill hafva erbjudit sig, och icke bör man kunna tvifla på, att vederbörande poststyrelser — så i Sverge som i Tyskland — skola villigt understödja ett af allmänna rörelsens kraf så påkalladt företags realiserande. Det är sannt, att många förhållanden sedan försvunna dagar kommit in på en skef bana, och att det, der sådant inträffat, kan fordras både kraft och god vilja för att afskaka följderna och gifva vår tid hvad den behöfver och fordrar; men om man derföre droge saken i tvifvelsmål, handlade man säkerligen icke rättvist mot dem, hvilka hafva saken i sina händer och på hvilka afgörandet kan bero. Nordtyska förbundets postväsende har visserligen från Preussen mottagit stora och dyrbara erf, men om man tror att dessa i alla afseenden äro de bästa, torde man betydligt misstaga sig. Äfven preussiska postförvaltningen har haft sina svaga stunder, och till dessa får väl räknas den, då den plan uppstod och genomfördes, att mellan Preussen och Sverge bilda en direkt sjöpostförbindelse. Då ingen enda preussisk hamn hade sådan affärsförbindelse med Sverge, att förbindelse derigenom kunde åvägabringas, valde man en den mest otillgängliga hamn — Stra und — och inrättade derifrån, genom konstlade medel och på postkassornas bekostnad, en ångbåtsfart först till Ystad men sedan till Malmö, underhållen af postverkens för ändamålet anskaffade öfverdrifvet dyrbara men derföre långt ifrån för farten just lämpliga ångfartyg. Det tros här att Preussen var den makt, som Påyrkade en sådan anordning, men huru som helst härmed hafva begge länderna fått vidkännas följderna. Sammanlagdt för begge länderna, lära 200,000 rdr årligen icke varit tillräckliga att betäcka förlusten, — och efter hvad det förljudes hafva ögonen hos allmänheten, å såväl ena som andra sidan, öppnats för denna kolossala misshushållning. Så har nordtyska riksdagen, om den än icke alldeles afslagit den andel, som på Tyskland skulle belöpa sig för år 1869, dock bemödat sig att få besparingar införda, men obegripligt synes det, att derstädes nordtyska riksdagen och här svenska riksdagen icke med mera bestämdhet och kraft motverkat och hämmat ett bortkastande af så betydliga summor — då å begge ställena sparsamheten skolat gälla såsom regel ock rörande ifrågavaronde stora utgifter ändamålslös