Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 mars 1869, sida 2

tig och uppbrusande, i stället för att handla med öfverläggning, heh. Men emedan affären aflupit lindrigt nog, vill jag endast betrakta den som ett dåligt skämt. Behöfver således inte hänga hufvudet. Har väl ingen fara med skråman? frågade han derefter Magnus, hvilken ej begrep den gamle herrns milda väsen och skakade nekande på hufvudet. — Godt, min vän, fortfor majoren, då ingen annan vågade tala, — emedan du har blifvit sårad på min grund och mark, så skall du äfven blifva vårdad och läkt i mitt hus. Sätt dig bredvid honom i vagnen, min käre Theodor, och ätven ni, min bäste herr ryttmästare, om jag får be. För den arme skälmen så tort som möjligt till slottet. Man skall der upplåta ett beqvämt rum åt honom och skicka efter en läkare. Jag skall snart komma efter och höra hur han befinner sig. Och ni, barn, fortfor han derefter till landtmännen, — gå lugnt hem och betrakta den här saken med samma ögon som jag, det vill säga som ett farligt skämt, om hvilket vi ej böra vidare tala. Bydomaren och smeden, som med blottade aufvuden hade afhört dessa ord, drogo sig tillbaka med en otymplig bugning, men krögaren nalkades majoren med trygg hållning. — Herr majoren täcktes pardonnera, sade han höfligt, — men jag kan inte låta den herrn, som nu hjelpes upp i vagnen, aflägsna sig utan att så assurans att återse honom. — Och hvarför det, min vän, heh? — Imedan han på spel lurat mig på syratio thaler kontant, och jag ville gerna så tillbaka mina pengar.