Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 mars 1869, sida 1

stvifvel det första längre tal, hvilket John Bright hållit från ministerbänken. Detta tal beskrifves som ett verkligt mäster. stycke och säges hafva genom den för talaren egendomliga episka anstrykningen utöfvat stor verkan. Vi äro endast i tillfälle att anföra några få ställen af detta tal, som upptog flera timmar. Sedan han för Disraeli framhållit, att här icke vore fråga em, huruvida statskyrka i allmänhet vore god och nyttig, utan huruvida den anglikanska statskyrkan på Irland borde afskaffas, åberopade han en af Disraelis förra kolleger och sonen till det konservativa partiets f. d. chef, lord Stanley, som bevis för nödvändigheten af irländska reformer. I detta hus finnes det få bättre underrättade män, än den ädle lorden, — sade Bright — och det finnes ingen, som afgifver ett lugnare och mera opartiskt omdöme. Ingen talare är i sitt språk mera moderat. Och hvad sade han vid en partisest i Bristol för 16 månader sedan? Jo, att tillståndet på Irland är farligt och beklagligt, samt att det icke gör England någon heder; och han slöt sitt tal med orden: ,, Irland är ögonblickets frågat. Den ädle lorden Stanley) yttrade således sin äsigt, att patienten väckte stora bekymmer och befinner sig i nästan hjelplöst tillstånd. Lord Mayo (under förra årets debatt), som sednast var minister för England, förmenade, att patienten redan befunne sig betydligt bättre. Representanten af Buckinghamshire (Disraeli) påstod, att patienten befann sig fullkomligt väl och lemnade intet öfrigt att önska. Den förre inrikesministern (Hardy) förklarade alla sebertecken som bevis för den fullkomligaste helsa. På detta sätt gisslade Bright motsägelserna i motpartiets åsigter. Disraelis religiösa ock kyrkliga skäl för upprätthållandet af statskyrkan på Irland vederlade talaren på följande sätt: ,Reformationens grundsats innehöll i sig rättigheten för ett folk att upprätta sin egen kyrka och sin egen gudstjenst, och upprättandet af en Protestantisk statskyrka midtibland ett katolskt solk är derföre den värsta kränkning af reformationens grundprincip, som förekommit allt sedan Luthers dagar. Slutet af talet var ett slags profetia, hvilken, utgången från den sannt religiöse mannen, gjorde ett helt annat intryck, än dylika yttranden af Disraeli: ,Jag ser, att det skall komma vårt folk till del — lugn åt riket — större styrka och åt kronan — ny glans. Jag vågar för denna lag anropa understöd af alla tänkande och goda menniskor i det prittiska riket, och jag betviflar icke, att len högstes välsignelser skola följa; ty ag tror, att denna lag hvilar på de grundvalar af rättvisa och mildhet, som utgöra le lysande egenskaperna af hans eviga erraviilde. LL 2