Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1869, sida 1

ITäådgardsbolag-. ahr Berger fick lemna plats för hr Inde: SIbetou. Då man med förundran frågade sig, hvarföre de personer i riksgäldskon-toret, som företrädesvis ägde affärsvana eloch affärsinsigter, skulle undanknuffas, erL hölls förklaringen deri, att hr Indebetou, som skulle belönas för sina tjenster inom landtmannapartiet, icke kunde nöja sig II med mindre än att blifva lånedeputerad i riksgäldskontoret, och så måste de båda nuvarande lånedeputerade — hrr Warburg och Berger — undanskjutas, på det att utsigten för hr Indebetou skulle blifva så stor som möjligt. Att för detta ändamål anlita förtalet var ju blott en oskyldig krigslist, hvars goda mening ej bör missförstäs, om den också ej helt och hället lyckades. Emellertid har härmed den upplysning kommit i dagen, att de statsrevisorer, som granskat riksgäldskontorets prostokoller, varit eniga derom, att den länetransaktion, för hvilken man velat göra hr I Warburg misstänkt, varit af den beskaffenhet, att landet derför står till hr W. i stor förbindelse. Det är således icke att undra öfver, att hela denna partimanöver väckt en ganska sallmän och stor indignation. Ett uttryck deraf har också framträdt i andra kammarens plenum denna afton, i det br Hedlund, straxt efter det protokollet för valen till bankooch riksgäldsfullmäktige blifvit uppläst, begärde ordet och bad att få till kammarens protokoll lemna ett anförande, hvarat jag är i tillfälle att meddela en afskrift. Det lydde sålunda: ybå jag hvarken kan eller vill göra anmärkningar mot utgången af de nu anmälta valen, känner jag mig dock manad att framställa en erinran beträffande den procedur, som lärer hafva föregått dessa vals verkställande från Andra kammarens elektorers sida. När grundlagen föreskrifvit att dessa val till fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret skola ske genom elektorer, bvilar denna föreskrift tydligen på den förutsättning, att desse förtroendemän skola handla alla i allmänhet och hvar och en för sig med full sjelfständighet, så att de i fråga om de personer, åt hvilka de vilja lemna sina röster, döma allenast efter sin egen uppfattning och eget samvete. Denna frihet lider likväl en betänklig inskränkning, derest någondera kammarens elektorer skulle på förhanå tillsörbinda sig att antaga en majoritetslista, d. v. s. gifva sina röster å de personer, som majoriteten funne förgodt att upprätta. Den individuella sjelfbestämningsrätt, kammaren vid valet af sina elektorer förutsatt, är härigenom uppofirad. Inträffar det, under sådana förhållanden, att lättsinnet eller förtalet i intrigörs tjenst lyckats göra sig för tillfället gällande, äfven då de angripa en mångbepröfvad redbarhet, till att få aktningsvärda män undanskjutna från majoritetens lista, blir det för den enskilte valmannen svårt, om ej omöjligt, att deri vinna en rättelse, äfven om han efteråt erhölle än så klara bevis på förtalets osannfärdighet, emedan han känner sig bunden af den en gång, på förhand, träffade öfverenskommelsen. Så skola de vigtiga institutioner, hvarom här är fråga, lätteligen komma att beröfras sina bästa krafter. Men en icke mindre olägenhet af ett sådant förfarande ligger deri, att om båda kamrarne, hvar för sig, började införa en slik praxis, skulle det inträffa, hvilket också redan skett, att de riksdagens förtroendeuppdrag, hvarom här är fråga, blefve föremål för årliga lottningar, då slumpen, men icke riksdagens förtroende utgjorde grunden för deras mandat, och då ingen säkerhet förefunnes för den stabilitet i förvaltningen, som här är af synnerlig vigt. När i den gamla ståndsrepresentationen den förseglade sedeln, till följd af omständigheternas tvång, mången gång afgjorde vigtiga frågor, så utgjorde detta en af denna representations bittrast öfverklagade brister. Här gällde likväl lottningen endast anslag, d. ä. enningar; nu gäller den personer, som skola bekläda ansvarsfulla värf på grund af allmänt förtroende, Då det synes mig angeläget, att det förfarande, jag här antydt, icke måtte blifva en häfdvunnen praxis, utan fastmer betraktas såsom obehörigt, har jag velat att en anmärkning deremot, om ock blott från en enskild ledamot, måtte bifogas dagens protokoll, till den kraft och verkan den må ega. Anförandet åhördes under tystnad och föranledde en kort diskussion, derunder de fleste talare instämde i hr H:s protest. Den ende försvararen för elektorerne var frih. David v. Schultzenheim, men försvaret var värdigt den sak, som skulle förSvaras. Hvarken hr Indebetou eller hr Key eller hr Svanberg funno för godt att inläta sig i striden, hvilken derföre också aflopp ganska beskedligt. Den uppmärksamhet saken väckt torde dock mana vederbörande att vara litet försigtigare en annan gång, och då är ändamålet mod den atgifna protesten vunnet. Riksdagen.