Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1869, sida 3

sdationer. sade G. det han trott att E. förtjena tillräckligt dels vid jernvägen, dels vid verkstadel i Köpenhamn. Tillfrågad om G. godkände elle bestred E:s uppgifter rörande de utgifter han, ef ter resan från Värhulta gjort, svarade han at dem kunde han hvarken antaga eller bestrida. E hade i många afseenden haft lögnaktiga uppgifta och förtjenade föga trovärdighet. Deretter trågade åklagaren när uppsägningen af de reverser, hvilka voro utgifna med anledning af Värhultaköpet och , jinnehades af hr Hollingworth, inträffade och om det ej skett i eller före början af Maj år 1866. Grubb kunde ej erinra sig detta. Såsom betalning för Värhulta voro utgifna 5 reverser å 24, och 3 åa 12.000 rdr. De flesta af dassa inlöstes dock af I. Skogberg: Francke hade äfven inlöst ett par och , egde; enligt det mellan honom och Grubb uppgjorda köpekontraktet rörande sågen, skyldighet att under 3 år inlösa reverserna. Ett par hade dock G. för att bjelpa F., sjelf inlöst och ville han minnas att detta var fallet med Iollingworths, . hvilka troligen blefvo inbetalda i Örebro i början Jaf 1867. På tillfrågan medgaf G. att de inlösts med pengar, som han förskottsvis uppburit å brandförsäkringen. : E. svarade på tillfrågan om hvem som först uppgjort planen till mordbrarden, att det var G. Denne frågade då, om E. ännu icke var kommen till besinning och återtog sin anklagelse mot honom, heldre än att störta honom; hvarpå E. genmälde, att det var G. som ledt honom i förderfvet. Åklagaren vände sig nu till G. med den förfrågan om ej G., som sjelf måste känna med sig hvilken stor del han haft i brandens anläggning, skulle anse för orätt, om E. blefve den enda lidande derför, hvarpå svarades att det skulle han visst göra, om han visste något brott med siz. Åklagaren invände då att hans till b laget gjorda erbjudande innebar en indirekt bekännelse. G. erinrade om de omständigheter. i hvarunder detta erbjudande skett, att magistrats sekter Ågren hotat honom med att ransakningen skulle draga ut ett helt år, om han ej återbure dessa medel, och då han kunde göra det, utan att blifva ruinerad, hade han åtagit sig det för att Åä förr slut på rättegången. ÅÄklagarens äsigt var dock att ingen oskyldig skulle ingått på att utbetala en så stor summa. Derefter uppropades de dels af åklagaren, dels af G. inkallade vittnena och aflade vittneseden. Strömbom var frånvarande, på grund af genom lakarebetyg styrkt sjukdom. Inspektor Löfgren hade icke kuanat anträffas, och upplystes att lan lär vara stadd på en lång resa uppåt Norrland och LappmarkenAuditör Hamnstrom förekallades först och anhöll att få skriftligen afgifva sitt vittnesmål. Detta beviljades, och utgjorde detsamma flera skrifna ark. Till en början förbehöll sig IIamnström, med stöd at kongl. brefvet den 24 April 1754, att iakttaga tystnad angående sådant, som blifvit afhandladt mellan fyra ögon. I öfrigt öfverensstämde berättelsen med hvad förut. hufvudsakligast genom Strömboms vittnesmål, blifvit kändt. Dock påstod sig vittnet hafva till fulla beloppet inlöst de af G. utgifna reverserna, uppgående till 16,700 rdr. Dessutom hade han lemnat Strömbom 600 rdr, äfvensom för G. utbetalt mindre poster, så att G. vore honom skyldig 1,018 rdr 98 öre. Han hade dock härför gifvit G. redogörelse och af honom erhållit revers å skulden. G. erkände riktigheten af vittnesmålet och, i ett par punkter, der detsamma atveke från hans berättelse, skylde ban på dåligt minne. Domharvanden tillhöll, såväl nu som vid ett par andra tillfällen, G. ganska allvarligt att tala sanning, ty omständigheterna voro högst svåra för honom och han hade flera gånger blifvit beträdd med tvetalan och osanna uppgifter. — På förfrågan om det varit fråga om E:s aflägsnande, svarade IIamnström att han icke ingick i vittnesmål om hvad mellan fyra ögon passerat, ty i detta afseende vore ett iörtroende, till och med af den brottsling, honom heligt. I flera personers i varo hade aldrig varit tal härom, utan bade vittnet blott yttrat att det var ledsamt att E. ej gjort : allvar med sin plan att resa till Amerika, men att försigtigheten nu bjöd att ej på något sätt s uppmana eller råda honom dertill. E:s inställelse på Riga den 26 Januari påminde sig H. blott hafva hört omtalas af Strömbom såsom möj j såsom väntad eller öfverenskommen; trodde ic att Synnerberg förr än på Riga blifvit underrättad om eller rådsrågad i denna sak. Hade sagt 5 att E:s häktande var betänkligt för G. ty vare sig E. var af ett svagt eller hårdnackadt lynne 2 kunde de, som ville komma åt G. och som voro å mägtiga, lätt förmå honom till en för G. komprometterande bekännelse. II. visste icke hnruC Strömbom användt de honom lemnade pennin-Aa garne, ty denne hade förbebållit sig full handlings-: frihet som vilkor för att han tog befattning med ;) saken. På tillfrågan af åklagaren måste dock vittnet vidgå att hans okunnigiet i detta fall vore? en följd deraf att han utt ig) att få veta något. Åklagaren fäste uppmär heten derå att icke heller G. fått några upplys-a ningar om Strömbonis åtgöranden, hvilket tillv fullo bevisade, att de visste sig förehafva en brotts-A lig eller — minst sagdt — misstänkt handtering. n H. anmärkte att denna omständighet dock ic cl berodde på något formligt aftal mellan G., Strömin bom och honom. H. vitsordade att G., under vi-n stelsen i Stockholm, varit svag och sjuklig, och ih att han i följd deraf varit mycket uppskrämd, hvarvid domaren anmärkte, att det tycktes såsom h errarne allesammans under de der dagarna varit b ärdeles lättskrämda. IF Konditor Hagström medgifver, efter många un. :t danflykter, sedan domaren upprepade gånger med!8 stränghet varnat honom för edens missbruk ochs åklagaren af honom fordrat en bestämd uppgift, hotande att i annat fall anhålla om hans hänvisd ning till vederbörande själasörjare, att den räkning s som Synnerberg framvisade vid första ransakningen med Grubb, blifvit på Synnerbergs begäran skrifven hemma hos S. och transporterad på honom efter !? E:s häktande. je Sedan härefter Lars Andersson i Vij, skollärai ren Widegren och Er. Olsson i Åtorp aflagt sina n vittnesmål, hvilka hufvudsakligen öfverensstämde a deri att, i anseende till Grubbs liknöjdhet och k motarbetande samt brist på redskap, töga eller inj 2 tet kunnat göras till elusläckningen vid branden, E aihördes ledamöterna i brandstodskomitten, ochi deribland först patron Sperring, som yttrade att Å komiteen ansett sig hvarken villig eller skyldig att sr taga reda på huru släckningen bedrifvits, utan e I dast huru branden uppkommit, hvilket dock ej unnat utrönas; åberopade för öfrigt, likasom dee rige inkallade ledamöterna ätven gjorde slutet 8. af komiteens protokoll öfver undersökningen, der d det heter att ,.komitten ansett Grubbs åtgöranden b för släckningen fullt lämpliga!. Ransakningen slutade nu kl. half 10 på aftonen och ! 2 beslöts att den åter skulle fortsättas den 6 Apyril f tå kl. 9 f. m. då inspektor Löfgren, notarien Synner-A berg och kapten Kumlin i Arboga komma att inkallas. Grubbs begäran att mot borgen få vistas på fri fot eller ock under bevakning få resa till!90! Värhulta afslogs af rätten, men hans anhållan att h å begagna rattegångsbi iviljades, dock får Å letta biträde ej anlitas Nn så rrän vid bemötandet sid0 iklagarens slutpåståenden. Erikssous önskan att 8 rhålla sin dom kunde rätten ej bevilja, förransakningen i målet blifvit fullkom ch återfördes alltså Grubb och Erikss ängelset. — 3 Ju Om hästens vård. ih Följande råd och föreskrifter, upptagna uti en U.