Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1869, sida 2

briele, plågad af växande oro, åter frågade efter resans mål. — Ack, min nådigaste lröken, gnällde Reiber i gråtande ton, — om vi ändå hade hållit oss qvar på stora vägen! — Hvarför? frågade Gabriele, intagen af en plötslig misstanke, så kort och skarpt, att sjelfva Cornelia såg sig förskräckt tillbaka och sökte läsa den unga flickans tanke i hennes min. — Förlåt, nådigsta fröken, gnällde Reiber klagande, — jag trodde mig göra min sak riktigt bra och till det nådiga herrskapets belåtenhet, och nu ser jag att jag derigenom troligtvis begått ett oförlåtligt fel. — Ni har väl inte förfelat rätta vägen? utropade Gabriele harmsen. — Nej, nådigsta fröken, den rätta kosan har jag just inte förfelat, ty jag känner till stenkorset lika så bra som mitt stall, men jag tror att jag bland de många skogsstigarne ej har valt den rätta. — Håll, befallte nu Gabriele, och vrede samt oro framkallade en liflig rodnad på hennes vackra ansigte. Hästarne stannade och kusken hostade på vanligt sätt. — Vänd genast om till stora vägen, befallte Gabriele vidare, — skona inte hästarne; om vi inträffa för sent, så utsätter ni er för att förlora er tjenst. Reiber hostade ännu häftigare. — Ått vända om här är svårt, nådigsta fröken, svarade han med skenbar ansträngning, — vägen är för smal; jag skall köra litet längre fram, tills vi träffa en rödjning. — Ja, kör då! utropade Gabriele och hennes ögon fuktades af harmens tårar, — kör då och förspill inte tiden med