Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1869, sida 3

H. M:t kejsarens egen höga medverkan föranstaltad statistisk beskrifning öfver Brasilien hade provinsen Rio Grande do Sul 580,000 innevånare, hvaribland 30,000 slafvar. Enligt nämnda arbete uppgick provinsens kolonibefolkning till 8,718 personer. Dessutom räknade distriktet S. Leopoldo, hvilket upphört att vara koloni, omkring 16,000 innevånare, af hvilka dock en betydlig del äro brasilianer. Slutligen äro några tusen tyskar bosatta i städerna Porto Allegre och Rio Pardo samt i deras närhet. Sannt är, att större delen af provinsens jord är bördig; men lika sanut är äfven, att statens disponibla länderier äro belägna i det inre, hvarest kommunikationsmedel ännu fattas och kolonisterna dessutom äro utsatta för fiendtligheter från vilda indianstammar. På sid. 11 säger författaren af ifrågavarande skrift: ,,Invandrare, som bestämma sig för någon af statskolonierna, erhålla i utskeppningshamnen fri kost och derifrån fri resa till hufvudorten för det distrikt, der de ämna nedslå sina bopålar, fri bostad i två till tre månader och, om de så önska, lönande arbete, antingea på beting eller mot daglön vid offentliga arbeten, mest väganläggningar etc. Med anledning häraf får jag bemärka, att i kejsardömets hufvudstad finnes ett oklanderligen inrättadt emigrantherberge, hvarest de utvandrare, som bestämma sig för någon af statskolonierna, erhålla fri bostad och kost intill afresan till bestämmelseorten. Derest de icke inom trenne dagar förklara sig villiga att nedsätta sig i en dem af regeringen anvisad koloni, måste de från och med ankomstdagen betala 800 reis 1 rdr 11 öre om dagen. På andra ställen är deremot ej lika väl sörjdt för utvandrarnes mottagande. I Dona Franciska, som ej är statskoloni, utan blifvit grundadt af ett aktiebolag, erhöllo de svenska emigranterna fri bostad och kost blott för trenne dagar; och blefvo de, enligt de hit ankomnas uppgift, inqvarterade i ett eländigt brädskjul utan golf, som ej lemnade skydd för det hällande regnet. Födan var äfven af sämsta beskaffenhet. Man får derför ej undra öfver, att de, som ännu hade några medel öfriga, vägrade att antaga den dem erbjudna gästfriheten. Innan jag slutar anser jag mig böra fästa tillkommande utvandrares uppmärksamhet på en och annan vigtig omständighet, som uwvandrar-agenterna torde akta sig för att närmare belysa. Många utvandringslystna, tillhörande de bättre lottade klasserna, uppgifva, att de på grund af de tunga skatterna önska lemna fäderneslandet. Sådana personer hafva naturligtvis ingen föreställning om bördan af de indirekta skatter, hvilka Brasiliens nvånare äro underkastade, och torde med förvåning erfara, att de flesta europeiska manufakturvaror erlägga 20 proc till 40 proc. i importtull, att för exportartilklar i allmänhet en utförseltull af 9 proc. betalas, ja, för kaffe, Brasiliens förnämsta stapelvara, till och med 13 proc.; att hvarje gång fast egendom köpes eller säljes en afgist (siza) af 6 proc. af försäljningsvärdet måste erläggas till staten. Denna afgift var ända till 1867 på försäljningssumman af fremmande fartyg 15 proc. Men tryckande dicekta skatter fattas ej heller. Så erlägges t. ex. 15 procent af beloppet af hushyra, nemligen 12 proc. af husegaren och 3 proc. af hyresgästen. Bebor husegaren sjelf sitt hus, betalar han ensam 15 proc. å det genom taxering bestämda hyresvärdet. Till denna beskattning torde Sverge svårligen knnna uppvisa något motstycke! Att jorden ej är underkastad direkt beskattning, — men väl en utomordentligt betungande indirekt i form af höga exporttullar på hvad densamma frambringar — är en för invandringen ogynnsam omständighet, emedan plantageegarne i motsatt fall skulle vara föranlåtna att föryttra den jord, de ej sjelfva kunna bruka. Kolonister äro fritagna från rekrytering, men förbundna att inom municipiet göra tjenst såsom nationalgardister. Afsigten med dessa korta anmärkningar är ingalunda att ovilkorligen afråda landsmän från att utvandra till Brasilien, hvars regering för kolonisationens befrämjande redan utgifvit högst betydliga summor, hvilka fördelade mellan kolonisterna skulle varit tillräckliga att försätta dem alla i välstånd, ehuru den största delen af dessa statsanslag anses icke hafva kommit invandrarne tillgodo. Erkännas bör äfven, att kejsardömets sydliga provinser, isynnerhet Rio Grande do Sul och Parana, i allmänhet taladt, åtnjuta ett tempereradt klimat. Mitt syfte är endast att varna personer, som tänka på att lemna fäderneslandet, isynnerhet dem, som hemma befinna sig i en dräglig belägenhet, från att obetingadt tro utvandringsagenter, hvilka ofta, i likhet med de gamla turkiska janitscharerna, blott arbeta för så eller så mycket pr hufvud. Kongl. Svenska och Norska General-konsulatet i Rio de Janeiro, den 8 Februari 1869. Leonard Åkerblom.