Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1869, sida 3

Emigration till Brasilien. Ur Dosttidn. hemta vi följande: Det förefaller oss vara af icke ringa vigt att utan dröjsmål bringa till våra landsmäns kännedom följande rapport från svenske och norske generalkonsuln i Rio de Janeiro, hvilken berigtigar en mängd uppgifter, som af en utvandrar-agenti Sverge blifvit utspridda i en tryckt skrift, uti hvilken han förordar utvandring till brasilianska provinser. Generalkonsulns skrifvelse är af följande lydelse: Vid slutet af nästlidna år ankommo med nordamerik. barkskeppet ,,Rainbow från Hamburg till kolonien Dona Francisca i provinsen Santa Catharina sextioåtta svenska utvandrare, hvilka lemnat fäderneslandet i hopp om att kunna såsom åkerbrukare och handtverkare i Brasilien bereda sig en lycklig framtid. De sågo sig dock genast vid ankomsten bedragna i de ötverdrifna förhoppningar, man ingifvit dem, och söka att så fort som möjligt lemna kolonien. Några hafva redan i utblottadt läge hit ankommit och flera väntas. Som jag af de hit anlända erfarit, att ett större antal sveuska utvandrare i April ämna begifva sig tilll Brasilien, anser jag det vara min pligt att fästa dessas uppmärksambet på otillförlitligheten af de lockande förespeglingar, som göras dem af utvandraragenterna. På fråga om hvad som förmått dem att välja Brasilien till deras nya hemland hafva de flesta af de hitkomna svarat, att deras val i första rummet bestämdes af utsigten att kunna här förtjena 8, 10 till 11 rdr rmt om dagen, hvilket en viss hr Damm, tidningsskrifvare och utvandraragent, lofvat dem i en liten skrift kallad ,,Kort beskrifning af kolonierna Dona Francisca, Blumenau och Rio Grande do Sul i Brasilien. Bland de många ogrundade uppgifter, till hvilka författaren af nämnda uppsats på några få sidor gjort sig skyldig, kan den rörande arbetslönerna ej annat än väcka hvarje rättskaffens mans ovilja. För att Ledöma denna uppgifts halt behöfver blott nämas, att en del af de svenska utvandrarne, som I för närvarande arbeta för dagspenning vid en ij kolonien Dona Francisca för offentlig räkning företagen vägbyggnad, förtjena en milreis om dagen, en dagspenning, som, efter nu gällande kurs af 1S!, d. pr 1,000 reis, ej fullt motsvarar 1 rdr-39 öre. Denna förtjeast kan väl räcka till att betala kost och boning för en person, men lemnar intet öfrigt för kläder och andra behof. Upplysningsvis må nämnas, att i Rio de Janeiro en hvit arbetare, kusk, stalldräng, trädgårdsarbetare, betjent etc., erhåller, utom kost, tjugofem till trettio milreis i månaden, hvilket efter nämnda kurs motsvarar 34 rdr 68 öre till 41 rår 62 öre. Jernvägsarbetare erhålla vanligen i dagspenning omkring två mi eis om dagen, men, hålla sig sjelfva kost. Joru sär ingen af de svenska utvandrarne i Dona Francisca hafva mottagit, emedan den bästa redan blifvit försåld och resten består af moras och mindre fruktbart land, som endast med användande af betydligare kostnad och arbete kan göras bärande. För att ådagalägga, att endast okunnigheten eller vinningslystnaden kan beteckna Dena Fransisca såsom ett önskvärdt mål för svenska utvandrare, är tillräckligt att anföra, att kolonisation med; norska emigranter der redan blifvit försökt och nästan tolalt misslyckats. År 1851, kort efter koloniens grundläggning, förmåddes sjuttiofyra norrmän att der ne ta sig. Enligt en skrifvelse till mig, daterad i Maj 1562, från tyske pastorn hr Stapel i Joinville, köping i koloniens medelpunkt, voro af dessa sjuttiofyra invandrare, hvilka pasfor Stapel kallar de dugligaste och ordentligaste personer, som någonsin kommit till kolonien, då blott sju qvar. De öfriga voro döda, hade återvändt till Norge eter begifvit sig till Plata-länderna eller Australien. IIr Ulrich Ulrichsen, en af de sju, har med lofvärd oegennytta och menniskokärlek antagit sig de svenska utvandrarne. Afven hr Ulrichsen, som för närvarande idkar bodhandel och tegelslageri, har i många år haft att kämpa mot alla slags vedervärdigheter, innan han kunnat bereda sig och de sina en tryggad utkomst. Ilalten af hr Damms nämnda skrift synes ytterligare af diverse andra uppgifter, af hvilka jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på följande: Sid. 9 säges: ,, Vägar anläggas i flera rigtningar inåt landet och jernbanor byggas i stor skala så väl i Brasilien som i do angränsande La Plataeniörer och arbetare byggnadsföretag och n till tjenst med råd Å Hvarje läsare af dessa rader måste tro, att svenska civilingeniörer äro anställda i Brasilien, hvarpå jag ej känner ett enda exempel, cerest man ej vill såsom svensk anse en hr M—g, hvilkens far väl var svensk, men som blifvit uppfostrad i de Förenta Staterna och icke taJar svenska. Sannt är dock, att mången svensk eller norsk sjöman, som rymt från sitt fartyg, i brist på bättre sysselsättning arbetat vid Brasilianska jernvägsbyggnader och dervid tillsatt antingen helsan eller lifvet. De flesta jernvägsarbetare i äro negerslafvar och portugisare från Madeira och Cap-Verds-öarna, hvilka sednare bättre än europeer fördraga klimatet och dessutom äro ytterst måttliga och sparsamma. På sid. 10 säges: ,,Rio Grande do Sul är den sydligaste provinsen i Brasilien, stor som balfva Sverge, har det härligaste tempererade klimat, men är ännu föga uppodlad. Innevånarnes antal uppgår nemligen endast till mellan 30,000 och 10,000 menniskor, till större delen tyskar etc. Enligt en af Brasilianska regeringen år 1567 med