Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1869, sida 2

dor, som ej gjorde någon min af att taga parti för den ene eller den andre. — Striden skall icke tortsättas, sade nu äfven Fortis från sin plats, — Gudär mitt vittne att jag aldrig skulle hafva höjt min hand mot min välgörares systerson, om ni ej sjelf hade tvungit mig dertill. Ni är dessutom sårad, och innan — — — Eljändige, usle arftiggare! röt Magnus och upplystade sin hand likasom för att slå till. — Ölverväg edra ord, förmanade Wilsord, — och missbruka ej det genom ert sår oss älagda undseendet. Öfverväg dessutom att vi inte längre äro ensamma, utan att ni talar inför vittnen, hvilka kunna föra edra yttranden längre än ni kanske sjelf vill. Magnus följde med blicken den af ryttmästaren antydda riktningen. Hans korta bedöfning och den derefter framkallade sinnesrörelsen hade hindrat honom att märka de i stum fasa försänkta fremlingarne. Men då han urskiljde skolmästaren och hans tre följeslagare, spratt han till af häpnad. — Hvem har tillåtit er att lägga er i saker, som ej angå er? frågade han hotande, och utan att afvakta ett svar fortfor han: — Packa er bort, samma väg ni kommit, låga slödder, och vänta inte tills jag hemtat piskan från vagnen. Om Magnus hade hyst den öfverlagda afsigten att utplåna det sista spår af deltagande, som hans sår uppväckte hos skolmästaren och hans följeslagare, så kunde han ej hafva funnit ett verksammare medel än att uppträda med en dylik junkeraktig oförskämdhet mot dem, dessa fria jordegare.