Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1869, sida 3

ning på hoflester och dylikt. Luce 14: Bref från Landsorten. (Korrespondens till H.-T:n.) Upsala d. 15 Mars. Consistorium Academicum är lite obeskedligt emellanåt, men det är ju så här i verlden, att alla stormakters handlinsar skola vara outgrundliga, och det kom derföre icke oväntadt, det der afslaget, att nyttja Carolina rediviva för den blifvande promotionsbalen. Det bleklagda svaret är visserligen något nedslående för de unga Apollosönerna, men till all lycka har man prejudikat på, ,att det går an att vädja till högre instans. Om jag ej missminner mig, så fick man samma svar 1866 och gick då direkt till kanslern, som bad konsistorium stöpa om sitt beslut i en bättre rm, och gubbarne tyckte det inte vara rdt att bråka, utan samtyckte; så kan det ju gå nu också, ehuru det ser mörkare ut. Af hvad grunder våra vise röstat nej känner jag icke, men de kunna skäligen icke vara af annan beskaffenhet, än dem jag i törra brefvet omnämnde såsom tänkbara. Kanslern har på sednare tiden visat att han ofta eger skiljda åsigter mot den rätt, från hvilken man vädjat, och som det färskaste exemplet kunna vi pämna det, då han i strid med karolinska institutets lärarepersonal förklarade d:r Björkön kompetent till en sökt profession och i samma vefva, som han af bemäldta institut omöjliggjordes, förordnade honom att sköta prof. Mesterstons professur här! Skulle han då icke i en sådan, mindre fråga kunna afvika från Consistorii majoris beslut? Vi skola hoppas så. För att icke nämna konsertmästaren Carstensens soirce för kammarmusik, i medio af förra veckan, der d:r Satter medverkade och tjusade publiken med sin kända elegans och förvånande talang, hafva vi haft tvenne studentspektakler, Fredag och Lördag afton, till förmån för de nödlidande i Småland, hvilka soiråer tillsammans inbringat omkring 1,300 rdr. Som förpjes gafs , Under utställningen, och som esterstycke ,Drillöns operett, båda kända för sin munterhet. Att all kritik öfver utförandet faller bort, är naturligt; men man kan icke underlåta att uttrycka sin 1örvåning öfver den ,Schwung, det jemna samspel och den osökta ledighet, hvarmed båda pjeserna framställdes, och utan att gå allt för långt i beröm, kan man gerna säga, att studenterna bra mycket bättre uppfattat sina roler, än vissa personer hos hr Roos (som nu gästar Upsala) förmådde återge t. ex. Min ros i Skogen eller , Våra hyggliga landtbor m. il. Mellan akterna utfördes sång och första aftonen spelade hela akademiska kapellet under Josefsons anförande, och den andra en mindre samling amatörer både med horn och strängaspel. Det är kanske farligt att yttra sig om direktör Roos, ty det kan gå oss, som Norrköpingsboerna, att vi få påskrifvet då han far, derföre att vi icke senterat det fina i spelet, men då få vi trösta oss med att höra till gräddan, ty det var ju den som icke gått på spektaklet i Norrköping? Det är oss ett nöje att kunna meddela den särdeles nätta prolog, som framsades båda aftnarne af förf., studeranden af Smålands nation, Ludvig -ssen: Det flyger fram på sorgens svarta ving ar Ett smärtans budskap öfver Svea land; Ett nödrop skallar och dess ljud förklingar I dystert ecko omkring berg och strand — Hvad gäller ropet? Hvilken nyhet bringar Det olycksbud, som tränger in ibland Och stör den muntra hopen utaf gäster Vid lyckans bord och rikedomens fester? På dessa frågor svaret bäst man finner, Om mod man har att träda in på scen — Dock ej den scen, der konsten segrar vinner, Med spel och skämt och sång vid gasens sken — Nej den, der hvarje gyckelspel försvinner För verkligheten, kall och hård som sten, Der Nöden är Theaterdirektören Och Hungern tjenstgör såsom regissören. Ridån är uppe. Skogarne bekransa Den vida skådeplats. När sista vår Kom snön att smälta, bäckarna att dansa Och sådde rosor uti sina spår Och idogheten började att ansa De magra fält med bön om gynsamt år — Ack då stod allt så grönt i herrlig knoppning Och folket fröjdades i glad förhoppning. NMen sommarn kom. Från molnfri himmel glödde En tropisk sol, som ingen skoning har. Den grönska och de rosor våren födde, Den späda skörd, som plöjda tegen bar — Allt, Allt den grymme härjaren förödde, Och lemnade en sköflad öken qvar. Det kom ej dagg, ej regn, som mildt hugsvalar Förbrända lågo Smålands berg och dalar. Allt var förbi. Den trägna flitens möda Stod gäckad, utan lön och utan hopp. Han sådde — odlaren — men ingen gröda Utur de ödda åkrar växte opp; Han stred, han kämpade; men ingen föda Han finner i sitt hem för vintrens lopp... Förut hans lott var arm. Den bleka nöden Han ser framför sig nu med hungersdöden. Att lida tyst och stilla, att fördraga Med undergifvet mod hvad Gud beskär, Att stänga smärtan in och aldrig klaga — Från barndomstimma man fått lära här. Och folkets lynne hör ej till de svaga, Dem en natur, mer rik och gifmild när... Här gäller spara, lida och försaka; Ty njuggt ger jorden. hvad hon får, tillbaka. Men allt har dock en gräns. När nöden släcke På hoppets himmel hvarje stjerna ut, När allt blir natt och ingen morgon bräcker Och ladans sista korn har tagit slut; När hungrens qval den trötte slumrarn väcker Och nekar honom glömma en minut Sitt bittra öde — o då kan hans bjerta Ej längre ensamt bära all sin smärta. Han tiger icke mer — sjelf kan han lida Och än en kamp mot nöden pröfva på ; Men ensam han ej står; ty vid sin sida Ilan ser en skara utaf bleka små — Sitt hjertas älsklingar — som sakta qvida; Ty hungrens offer äro de också 2 2 hatänllickh,