Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1869, sida 2

gen hans följeslagare, — ryttmästare von Wilford vid åragonerna. — Just inte min passion, — men god nog för hvad vi förelafva. En pans söljde. Magistern, som, med mdantag af några få ord, hade uppfattat samtalet samt isynnerhet gjort den anmärkningen, atv det ej tycktes vara fråga om en verklig tvekamp, återkallade i sitt minne åtskilliga förut gjorda upptäckter och kom till den slutsatsen, att den tidpunkt var nära, som Fortis fiender hade valt för att på ett afgörande och kanske förkrossande sätt uttömma hela sin förbittring mot honom. Huru detta kunde ske insåg han ej, men han prisade sig lycklig att af slumpen hafva blifvit förd dit, hvarifrån han i hvarje ögonblick kunde inskrida och upplysa Fortis om den mot honom anlagda komplotten. Han beklagade dervid endast frånvaron af sin vän Herzbusch, hvilken hade stått vid hans sida, icke blott som vittne till föregående tilldragelser, utan som en med majorens egenheter förtrogen rådgifvare. Att mycket, kanske hela förloppet af den under hans ögon sig utvecklande tilldragelsen, berodde af hans eget uppförande, det insåg han ganska väl; för att således undvika en för tidig upptäckt, inskärpte han ännu en gång hos sina följeslagare att de måtte förhålla sig lugna och ej öfverila sig. En stum bugning af de båda kusinerna visade honom, att Fortis och hans följeslagare hade inträffat. Dessa befunno sig emellertid ännu utom hans synkrets; men i nästa minut möttes Magnus och Fortis sekundant midt framför stenkorset, hvarest de icke blott voro synliga tör spejarne,