Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1869, sida 2

1 fråga om dem, som borde anses utgöra föreål för fattigvård, hade utskottet hemställt: 1:o. Kansinnig person och föräldralöst barn ader 15 år. som saknar egen tillgång, skall genom ttigvårdsstyrelses försorg erhålla nödtorftig vård försörjning samt barnet derjemte uppfostran; h 2:0. Den, som af ålder, vanförhet, ler andra orsaker är urståndsatt att fö elf, må ock erhålla dylik vård och ler understöd, när fattigvårdsstyrelse pröfvar såant nödigt; och eger således styrelsen tillse om ch när, till hvad belopp och på hvad sätt full utigförsörjning eller understöd i sådana fall må emnas.t Dessa 2:ne moment, som ansågos vara förslagets ardinalpunkter, diskuterades särdeles grundligt. muru punkterna föredrogos hvar för sig, samt ropositioner å deras godkännande särskildt framtälldes, var det dock en naturlig följd af det ammanhang de sins emellan ega, att diskussioen skulle komma att samtidigt beröra dem båda. IIr Hasselrot, frih. v. Otter, grefve Ifen. Hamilon, hr Ch. Dickson, frih. Sprengtporten, hrr Torerhjelm och Falk, grefvarne Ehrensvärd, Posse och af Ugglas, hr Bergstedt samt motionären odade alla varmt bifall till dessa punkter, hvari utalats den särdeles riktiga grundsatsen, att fatgvärden bör ytterst stadga sig på menniskokäreken och ej vara obligatorisk. Den kommun, nrars kristliga pligt det är att lemna vård åt nödällda likar bör äfven lemnas tillfälle pröfva benofvet. Det lige något motbjudande iden tanken att, enligt nuvarande fattigvårdslagstiftning, uslinsen nästan kan med lagen i hand komma och pocka på barmhertighet; sådant måste hos den hjelpgifvande naturligen väcka motvilja och deraf härflytande köld för den fattiges verkliga behof liksom man äfven med visshet kan påstå, att den i lag nedskrifna rättigheten att få hjelp verkar allt allt annat än godt. a rskildt såsom en af de största olägenheterna i nuvarande lagstiftning att den Med ett ord alla dessa talare mma, Man kunde så att säga, ålägger barmhertighet. nästan med fog säga att den nuvarande lagstiftningen med sina maktsprå samhället. Just den vissheten, som hos de lägre klasserna finnes derom, att kommunen måste taga hand om sina fattiga utan inskränkningar, har i hög grad kommit arbetsamheten och sparsamhetsaudan att vika för ett sysslolöst kringstrykande lefnadssätt samt verkat till så mycket ondt, att hög tid vore inne att genom förändringar bringa fattigvården till det som den bör vara, — en samvetssak, ordnad och underhjelpt af lagen. Töfrigt upplystes af ledamöter i utskottet att man till ganska väsendtlig del härvid följt de grunder och stadganden, som norska lagstiftningen i detta hänseenden innchölle. Hr de Mars och grefve C. G. Mörner sunno ter utskottets förslag vittna om allttör mycken hjertläshet. Ilög ålder, vanförhet och svår lighet borde enligt dessa talares mening, äfven — — obligatoriskt berättiga till understöl. Den af utskottet föreslagna formnlering uppdrog ingen nog tydlig gräns för godtycket. Dessa och åtskilliga andra anmärkningar föranledde sistnämnde talare att yrka återremiss, ett yrkande som äfven understöddes af grefve J. O. Mörner samt hrr Wijkander och v. Gegerfelt, hvilken sistnämnde särskildt betonade stora vådor för de fattiga om de komme att sakna tillfälle att appellera till en utom kammaren stående myndighet. Statsrådet Carlson yttrade sig, i några särdeles anslående ord, gillande om förslagets grundtanke samt tycktes med glädje helsa dessa konturer till en lag, som kunde komma att verka hämmande å de förbatliga fejder kommunerna emellan, som blifvit en så sorglig följd af den ständigt växande fattigvården och deraf bärflytande dryga kostnader. Ehuru vid framställd proposition å första punkten starka jarop otvetydigt tillkännagåfvo kammarens sympatier för utskottets förslag, begärdes dock af en representant votering, som utföll så, att purkten godkändes med 72 röster mot 11, som afgåfvos för återremiss. andra punkten, hvarå grefve G. Mörner yrkade återremiss, blef, enligt yrkande af hr IIasselrot, säfren godkänd och detta utan votering. Vidare hade utskottet hemställt: 3:o. Arbets och frisk person vare skyldig att, utan sattigrärdens betungande, draga försorg , hustru och hemmavarande barn under 15 rande denna punkt uppstod någon di n, hvarander mot densamma vägra anmärkningar framställdes af grefve Hen. Uamilton och hr von Gegerfelt, hvilken sednare fann det alldeles öfverflödigt att inlåta sig i något stadgande om h som skola försörja sig sjelfve. Här vore ju gan om dem, som skulle vara föremål för sattigvårt Grefre C. G. Mörner och hr De Mar ville att hela purkten skulle utgå. Det kunde nämligen tänkas förhållanden då det vore alldeles obilligt att ålägga en fattig familjfader, som har många Varn under 15 år, att draga försorg om dem ella. Dessutom stode denna punkt i strkl mot der efter Punkten försvarad frih. Schwerin och inrande derom, att, för den hä son ej skulle kunna draga barn, derför vore sörjdt genom föreskrifter i skolstadgan. Följande punkt stode ej i strid med utan vore en utveckling af nu förevarande punkt. Des utom upplystes att inom andra kammaren uttala 8 le hr 1 esönski r att så stadgadt rörande skyldigheten a lat i ja hustru och barn. el Punkten bifölis. Utan diskussion biföllos 4:de och 5:te punkter ra, med följande föreslagna lydelse: 1:0. Föräldrar och barn skola i mån af beho Jå ena samt förmåga å andra sidan bidraga til hvarandras försörjning. 5:0. Fattigunderståd, som någon åtnjutit för sig sjelf efter fylld. 15 år, eller för hustru och barn bör godtgöras, om den ersättningsskyldige dertil får tillgång. ssamhället I fråga om ,fattigvå skottet: föreslår ut el 6:0. ,HHvarje socken på landet och hvarje stat N utgör ctt fattigvårdssamhälle ; dock må flera sock nar på landet kunna förena sig om gemensam fat tigvårdt. För undvikande af svårigheter och förvecklin gar i händelse af yppade tvistigheter fogades, på anda af hr TagoroteSlo hyllan mad orafr.