Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1869, sida 2

bemäktiga sig den af honom så hatade mannen och vfverantvarda honom åt sin vän bydomaren. Magistern följde riktningen af krögarens blickar och varseblef till sin förvåning samme vagabond, till hvars samtal med keiber han lyssnat för en kort tid sedan i sällskap med Herzbusch. Emedan han anade något ondt, fruktade han att blifva upptäckt för tidigt genom krögarens oförsigtighet, som han förgäfves sökte förkla I sin oro upprepade han derför sin varning så ifrigt, att hans följeslagare ej vidare vågade röra en led. — Han är punktlig, anmärkte Theodor hånfullt, då de båda kusinerna framkommo till de första stenarne af korset, och tillika pekade han åt motsatt håll. — Jag undrar hvem ban har med sig. Känner du honom? — Hvad rör det oss hvem han släpar med sig, svarade Magnus, i det han ställde en liten låda på närmaste sten, — om det endast är ett vittne, som förstår tyska. Härvid skrattade båda hemskt. — Jag är öfvertygad att han har beifvit sig hit med tyngre hjerta än någon af oss, hånade Theodor åter. — Ett riktigt konststycke att vi bibehålla vårt lugn! — Du vet så väl som jag att vi komma oskadade från affären, inedan han hyser den öfvertygelsen att en af er båda är, inom några minuter, samlad till sina fäder. Theodor förvred sitt ansigte till ett obehagligt grin. — Hvem vet hvar han har att söka sina fäder, anmärkte han elakt, — men stilla nu och antag den för sakens allvar limpliga hållningen. Jag känner för öfrigt