Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1869, sida 2

omkring i skogen, sade majoren till sig sjelf, men så högt att Reiber kunde uppsatta det, och likasom ville han ursäkta sig sjelf, att han så tidigt stört hästarne, — men hvad skall man göra? Hon för nu en gång kommandot. Men punktligare borde den lilla vara och inte låta hästarne stå och hänga onödigtvis. Lycka att vädret slagit om. Han afbröts i sina betraktelser genom Gabriele, som, åtföljd af majorens betjent, visade sig i förstugudörren, hastigt skyndade utför trapporna och steg upp i vagnen. — Kära broms, utropade majoren till henne, i det han hotade med fingret, — jag anhåller att man en annan gång inte låter hästarne vänta i timmar framför trappan, då man vill företa en promenadfärd. — Vördade patriark, svarade Gabriele, — när blef det brukligt att förvandla två minuter till lika många timmar? Och dervid log hon så att majoren måste instämma, ehuru hennes munterhet ljöd tvungen, och blekheten i hennes ansigte samt uttrycket af en häftig inre rörelse motsade hennes glädtighet. — Blif ej kall, bromsen min, varnade majoren, — ser i dag ut som tio kalla viutrar tillsammans. — Hvaremot min patriark liknar tio lefnadsfriska vårar! svarade Gabriele samt beledsagade sina ord med en slängkyss, och vid hennes ,kör! ilade hästarne framåt. — Broms, broms! återtog majoren och hotade åter med fingret, ehuru Gabriele ej mera kunde höra hans röst. — Men vänta, — en timma egna vi till att sluta