Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1869, sida 2

— Jag har redan tagit godnatt af föräldrarne, sade Rosa med ångestfullt hjerta, de känna och gilla min härvaro; jag beredde dem på att jag kanske skulle stanna ett par timmar hos er. Cornelia kastade en tacksam blick på Rosa, och derefter började hon utan dröjsmål sina förklaringar — — — Och allt detta sker endast emedan man fruktar, att majoren kunde ge honom en del af sin rikedom? sade Rosa sorgsen, så snart Cornelia tystnade för att åter ordna sina tankar; — den stackars Fortis; likasom vore ej hans välgörares kärlek vida dyrbarare för honom än gods och guld. Hur falskt de bedöma honom; — men ännu är det ej för sent att skydda honom mot förderfvet! Vi måste uppbjuda allt, och Gabriele, som älskar honom så hjertligt, skall bistå oss; — vi böra till och med taga majorens hjelp i anspråk. — Det skall lyckas oss ensamma, bad Cornelia, som förskräcktes, då majoren omnämndes, — och var således ädelmodig, dyraste fröken, mot mig och den, för hvilken jag darrar. Invig ej majoren i hemligheten, och ej heller någon annan, genom hvilken den kunde bli offentliggjord, annars inträder det fallet att enskildta deltagare aldrig kunna återgå till ett hederligt lefnadssätt. Haf således medlidande med mig, eller snarare med honom. Jag sjelf kan fördraga allt, ty jag förtjenar mitt öde om det än blir aldrig så sorgligt, men om han måste böja sig under en domares jernhand, om han måste lida ett straff, som för alltid brännmärker honom inför verlden, så vore det min död; — men hvarför tvekar jag att uttala sanningen, om kanske just den största öppen