Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1869, sida 2

rädda banan. Sedan 1839 var Berlioz ar vibliotekarie vid konservatoriet och sedan 1856 medlem af akademien. Bland hanst,; itterära arbeten förtjena framhållas: ti Voyage musical en Allemagne et Italie, .Etudes sur Beethoven, Gluck et Weber,.. Les grotesques de la musique och ,, Les soiröes de Forchestre. Knappast någon lt: af nutidens kompositörers arbeten halh blifvit så olika bedömda som Berlioz. ENGLAND. S Såsom vid början af hvarje parlamentssession är regel, har öfverhuset nu offent: liggjort en officiel förteckning öfver desst, medl mmar. För närvarande finnas 4701, pärer, hvaribland de engelska biskoparne. de fyra representativprelaterna för Irland, 28 irländska och 15 skottska pärer. Främst står prinsen af Wales, hvilken som hertig af Cornwall har säte i öfverhuset; närmast honom står hans bror, hertigen af Edinburg, derefter hertigarne af Cumberland och Cambridge. Sedan följa erkebiskopen af Canterbury, lordkanslern, erkebiskoparne af York och Dublin, konseljpresidenter earlen af Grey och storsigillbevararen earlen af Kimberley. Först efter dessa uppräknas 20 hertigar, 20 markiser och 127 earls. Earlen af Shrewsbury, hertigen af Nordfolk och earlen af Derby äro de enda direkta manliga afkomlingar i högsta pärsgraden trån Henrik VIII:s tid. Efter earls komma viscounts, efter dem biskoparne, och slatligen baronerna. De sistnämnde (234) utgöra hälften af underhuset, under det de andliga pärerna (29) endast utgöra femtondedelen. Nio af baronerna äro katholiker. Då öfverhuset nämner ett särskildt utskott, skola af de dertill valda lorderna de nämnas först, som innehalya högsta rangen. Men är ett namnupprop af nöden i sjelfva öfverhuset, eller skola lorderna uppropas för deltagande i någon ostentlig ceremoni, så uppläses namnlistan i omvänd ordning; d. v. s. den yngste baronen står först och prinsen af Wales sist. RYSSLAND. Dagbladet har från sin korrespondent i Petersburg erhållit följande intressanta bref: Vär tid är framförallt de demokratiska idcernas tid, hörde jag häromdagen en fransman yttra. Denna sanning torde numera näppeligen något land i Europa vilja bestrida. IIvad nu särskildt Ryssland angår, så lutar det alltmer och mer åt detta håll, det vill säga dess folk är på god väg att återgå till sina ursprungliga, medfödda vanor. Förre presidentens i lagstiftande corpsen i Frankrike, numera aflidne hertig de Mornys yttrande vid ett tillfälle: ,,la nation russe est la plus democratique de YEurope, är i detta fall fullkomligt sannt. För min enskilda del får jag uppriktigt bekänna, att bland Europas folk jag ej funnit något, der jemnlikhet och sannt demokratiska tänkesätt äro så medfödda som hos ryssarne. Härmed menas naturligtvis icke den högre adeln eller den oligarchi, som hittills haft väldet i Ryssland, och som tvärtom alltid sökt påtruga folket sina egoistiska, mot folkandan stridande, onaturliga former; utan afser jag med ofvannämnde yttrande det egentliga folket, medelklassen, de ofrälse och den lägre adeln. Hvad som egentligen gifvit mig anledning till att inlåta mig på detta ämne är bland annat den polemik, som för närvarande pågår mellan tvenne partitidningar i Moskwa och Petersburg. Den förstnämnde af dem, ,Moskowskija Vädomosti!,, hufrudorgan för det ryskt-radikall partiet, har hitintills så att säga varit allrådande inom pressen. Så besynnerligt det än låter, eger man dock fog i att påstå, att det har gifvits moment, då denna så talangfullt redigerade tidning har banat vägen för Rysslands såväl insom utrikespolitik En sådan tidning är obestridligen en makt isamhället. Dock, oaktadt den högstämda ton den slagit an, oaktadt sin patriotiska stämning, har denna tidning likvisst icke alltid låtit leda sig af klokhet och sans. Den radikalism ), som den gjort till. sin uppgift att förfäkta, har icke sällan kommit den att skjuta öfver målet. Så länge denna tidning endast höll sig inom gränserna att arbeta för ryska språkets och litteraturens förherrligande inom kyrkor och skolor i Polen och de vestra guvernementen, så kunde den ännu blifva hörd och fängsla uppmärksamheten, ty den anslog dymedelst ryska nationalkänslan. Men icke så, och helt annorlunda blef förhållandet, då Moskwatidningen äfven ville göra sig till fanförare för adel och byråkrater, tvenne samhällselement, som icke stå synnerligen väl anskrifna bos demokratien. Den rika adelns makt, till sitt väsende redan störtad genom bonde-emancipationen, blir det dag från dag alltmer och mer i Ryssland, i samma mån som upplysningen når ,,de djupa lederna. Men det var om de tvenne partitidningarne och deras polemik jag ville tala. Moskwatidningen ser i bondefrågan i Vestryssland uteslutande en politisk fråga. Enhet i språk och uppfostran med hänseende till det öfriga Ryssland, det är allt hvad den åstundar. Häremot uppträder det lägre folkets organ, tidningen ,,Vest i Petersburg, ganska bestämdt: Denna tidning förehåller regeringen, att hon, genom att alltför mycket rätta sig efter det ryskt-radikala partiets fingervisningar, alldeles för bisett jordbrukarens och bondens ekonomiska väl att bonden fördenskull kommit i en olidlig belägenhet; att adeln i det inre Ryssland icke blott förtrycker, utan tillochmed orättvist och grymt behandlar bönderna; att jordbrukare, vare sig polacker eller ryssar, vare sig herrar eller bönder, böra göras fullkomligt likställiga med hänseende till jordens besittningsrätt och sina rättigheter såsom jordbrukare o. s. v. I förbigående förtjenar äfven ) Med det här ofta återkommande ordet radikalism menar vår korrespondent påtagligen endast det till ytterlighet drifna ryskhets-itrandet, hvarför Katkofis tidning utmärker sig. D.-B.