Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1869, sida 2

— den eländiga tysk-svenskan i vår öfversättning af Luthers lilla katekes, och den kankse något bättre i s. k. långkatekesen. Hvad han derutöfver känner af svenska språkalster, äro de ofta osedliga slagdängor, som gå bland allmogen — ett ogräs, som naturenligt skjuter upp i en jordmån, som icke besås med ädla frön. Se der hvad han medför från hemlandet till den fremmande verldsdelen af svenska språkminnen! Och då nu hans nya fosterland bereder åt honom eller — om han ej förmår tillegna sig det — så dock åt hans här uppvexande barn de frikostigaste tillfällen att tillegna sig allt stort, godt och skönt som Amerikas och Englands samfälda litteratur erbjuder — hvem, frågar jag än en gång, kan då undra, att hans egen nationalitet och hans fäders språk blifva honom likgiltiga, om ej rent af föraktliga? Det är ej han som bär skulden. Det är, jag upprepar det, Sverges lagstiftning och framför allt Sverges folkskolor, sådane de nu äro — kateketisationsanstalter, som för att inplugga döda formler i gossens och flickans minne beröfva dem tillfället! att i ungdomen odla det fosterländska sinnelaget och förvärfva för lifvet nyttiga kunskaper. Det sorgliga i detta förhållande minskas icke, när man erfar, att religionens heliga namn missbrukas, för att hålla detta skadliga system uppe. Hycklande slughufvuden och deras enfaldige eftersägare ropa, att religionen hotas, att man vill skilja skolan från kristendomen o. s. v., närhelst en fosterländsk riksdagsman eller publicist påyrkar er förändring till det bättre i det svenska folkskoleväsendet, och det vill synas, som om dessa orena rop hitintills lyckats öfverrösta förnuftets och erfarenhetens stämmor. Så länge detta fortfar, skall ock utvandringen af svenske arbetare fortfara, och många bland dessa skola från fosterlandet medföra intet minne, som gör deras svenska ursprung kärt och af dem aktadt. (Forts.)