Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 mars 1869, sida 2

Rosa eftersinnande, ty hon tänkte i detta ögonblick endast på sina föräldrar. — Ja, min fröken; mina meddelanden röra det unga herrskapet på slottet — — — Således Fortis? frågade Rosa oroligt. — Ja, herr Fortis och fröken Gabriele. — Har ni kommit hit för denna sak? frågade Rosa förvånad. — Ja, endast af detta skäl. — Då måtte edra meddelanden vara ganska vigtiga? — Så vigtiga, att jag vågar upprepa min bön om ett samtal med er. — Bör jag inte heldre tillkalla pappa? frågade Rosa beklämd. — Nej, nej, endast er kan jag anförtro det. Om ni derefter anser lämpligt att delgifva edra föräldrar hemligheten, så vill jag ej afråda det. Jag skulle redan ha talt med er herr far derom, men jag måste göra afseende på någon, — som kanske ej förtjenar det, — och män gå ofta så brådstörtadt tillväga — och om — rättvisan blifvit väckt — så kunde det vara för sent att rädda många personer från de sorgliga följderna af deras handlingar. Inför er erkänner jag mig friare, jag kan tala mera öppet; men hvad er herr far erfar genom er mun har redan förlorat sin gadd och ber sjelf om mildhet och undseende för ovärdiga. — Ni skrämmer mig, återtog Rosa, som råkade i förvirring vid de dunkla antydningarne; — jag har ännu aldrig varit medveten om en hemlighet af så hotande natur. — Det är ingen hemlighet, det skall åtminstone ej blifva någon, bad Cornelia, — stöt mig således ej tillbaka, lyssna till mig, jag besvär er derom! Det gäller att