Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1869, sida 1

statsbudgetens tempel, finner man att deröfver står samma inskrift som öfver Dantes helvetesport: ,,I som här inträden må slemna alla förhoppningar. — Detta yttrande gaf grefve Posse tillfälle till en elak replik, i det han anmärkte, att klappandet på statsutskottets dörr dock icke alltid visat sig fruktlöst, dermed alluderande I på den pension hr Siljeström erhållit och uppbär af statsverket. Det är icke första gången hr Siljeström erinras om denna sin pension från de politiska motståndarnes sida. Medgifvas måste ock, att då denna pension — hvilken endast Berzelius lärer hafva en gång åtnjutit — gafs hr S. till följd af sjuklighet, väcker det både afund och förargelse, att se innehafvaren fullgöra allehanda allmänna värf. Jag tror dock att samtiden kan lättare bära en förebråelse i denna riktning, än då den lemnat förtjenta män, hvilkas verksamhet kanske först efterverlden fullt uppskattar, utan erkännande. Hr Björck afstyrkte skrifvelsen, så vän han eljest är af sparsamhet, i det han ansåg angeläget, att representationen sökto bibehålla det goda förståndet mellan regering och folk. -— Hr Hedlund förordade bifall till utskottets betänkande, beledsagande sitt yttrande med några betraktelser om huru det stora anslaget till konungen borde användas, enligt dess ändamål. Användes det annorlunda, utgjorde det ett medel för såsänglighet och jåättsinne, att ej säga något värre, då vore det ej underligt, att anspråk väcktes på dess nedsättning. Tal:n berörde här en ömtålig punkt, men hvilket torde varit fullt berättigadt med hänsyn till de rykten, som gå i hvar mans mun, rörande lefnadssiättet och sederna uppå ett håll, derifrån man borde vänta, att en föresyn skulle gifvas på ädelhet i tänkesätt och renhet i seder. Utskottets betänkande bifölls utan votering, och när en sådan derefter skedde rörande förslaget om skrifvelso, afslogs detta med 124 nej mot 50 ja, en minoritet, hvilken likväl, i förening med hvad som förekom under diskussionen, borde vara en erinran för vederbörande, att betänka hvad framtiden kan medföra. Beklagligen går dock icke deras tankegång i den riktningen. Man har derför gjort sig alltför litet förtrogen med den konstitutionella ordningen, i det man har svårt att fatta, det nationen eger suveräniteten — det är ju dess sak det gäller — hvilken utöfvas i första rummet genom dess valda representanter. Äfven det icke-legitima konungadömet ställer sig i detta hänseende gerna på legitimitetens grund, huru ohållbar den än må vara. Åro representanterna uppstudsiga, kan man ju taga ett gardesregemente och köra dem på porten. Åtminstone lärer icke de saknas, som kunna gifva sådana manhaftiga råd. På andra hufvudtiteln förekom diskussion endast rörande krigshofrätten, dervid hr Jöns Pährsson m. fl. ville hafva denna specialdomstol indragen. II. erc. Justitiscstatsministern var dock af en annan mening, likasom ock hr Bergström, hvilken förklarade sig ej i stånd att, utan stor svårighet, fungen såsom domare i de mål, hvarom här vi fråga, en förklaring, som ådrog hr B. örebråelser för hans öfyerdrisna blygsanhet. Herr Jöns Pn anmärkte särskil, att han undrade öfver det hr Bergström, under sådana förhållanden, kunnat ifrågakomma att blifva justitizeråd, lå högsta domstolen utgör högsta instansen äfven för krigshofrätten, tilläggande hr J. Pährsson, att det var något ovanligt få vöra herr Bergström erkänna sig vara okunnig. Vid behandlingen af 3:dje hufvadtiteln uppträdde h. exc. statsministern för utrikesärender grefve Wachtmeister första gånsen inför andra kammaren. Hans franställning var klar, hofsam och besiämd. Han afgaf det bestämda löftet, att vilja söra alla de besparingar, som voro föreniga med omständigheternas kraf, men motatte sig utskottets förslag att indraga incomsterna för generalkonsulatet i London, wadan också denna punkt i utskottets beänkande afslogs med 101 röster mot 60, tt votum, som, till följd af den punkt, warpå saken af ett par talare ställdes, eröll i viss mån karakteren af ett förtronde-votum. Man började på Fredagsaftonen benandingen af å:de hufvudtitesn och fastnade på :de punkten, rörande anslaget till löne. örbättringar vid indelta armäen 4 100,000 dr. Efter en temligen liflig debatt bevilides detta anslag med 83 röster mot 68. Plenum slutade omkring kl. 10 på aftoen, sedan man hunnit till det moment i tskottets betänkande, hvarom den största triden skulle uppstå, nemligen det 12:te, örande anslaget till armåens vapenöfninar. Detta anslag, uppgående till SS 1,000 h, hade vid 1867 ärs riksdag blifvit upprdt på ordinarie stat och var äfven nu Ustyrkt af utskottet att fortfarande utgå Il oförändradt belopp. Häremot hade dock la ledamöterna i statsutskottet af andra umaren reserverat sig, viljande indraga itva anslaget, eller 442,000 rdr, hvarigeom regementsmötena för 1870 skulle inällas. Debatten härom, utan tvifvel riksdagens örsta strid, började på Lördagsförmiddaen och slutade först kl. half 9 på aftonen, ter det 50 å 60 talare varit uppropade. et varen i många fall märklig disknssian