Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1869, sida 2

Tveksam och likasom hade hon befun rit sig på törbjvden mark inträdde ho! på gården och sköt till grinden efter sig Denna knarrade sakta, ett ljud som be svarades med ett högt skall af den änn fängslade gårdvarden. Oroligt blickade hon mot de upplyst: fönstren. Ingen i rummet hade förändra sin ställning, ty man var van att stundon höra hunden skälla. Det fortfarande lugnet i huset uppmun trade henne åter, och mera sansad nal kades hon den tillslutna förstugudörren. Blygsamt bultade hon, men måste upp: repa det något hårdare, innan det hördes i huset. Slutligen öppnades en dörr, och tillika igenkände hon Rosas vänliga röst. Förstugudörren är olåst, utropade den unga flickan med ett uttryck, som antydde huru föga man fruktade ett obefogadt intrång, och huru gerna man var beredd att lemna hvarje besökande tillträde. Cornelia lade handen på klinkan, dörren gaf efter, men ännu tvekade hon att träda in. Hennes blickar hade träffat Rosa, som stod på dörrtröskeln och höll dörren öppen, så att skenet från lampan svagt upplyste den mörka förstugan. — Stig in, stig in! fortfor Rosa vänligt, då hon varseblef de obestämda konturerna af en gestalt, som ännu stod till hälften utanför. — Fröken Rosa, fröken Rosa! bli ej rädd för en olycklig! utropade Cornelia, i det hon sjönk på knä i förstugan, dels ötverväldigad af sitt medvetande, dels till