Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1869, sida 2

innan jag talar, ty allt dansar omkring i mitt hufvud. — Gör det, min vän, återtog kyrkoherden, — sansa er, unna er kroppslig hvila, och sedan, om ni så vill, kunna vi varsamt vidröra de sår, som ett tungt öde tillfogat er. Cornelia svarade ej, och det föreföll henne som en god skickelse att Rosa inträdde i detta ögonblick och bad att få föra henne till det för henne ordnade rummet. Skyggt, och likasom kunde hennes beröring bringa förderf, lade hon sin hand i kyrkoherdens, då han önskade henne godnatt, och lätt stödd mot Rosas arm aflägsnade hon sig. Då hon inträdde i det trefliga rummet, i hvars kakelugn en präktig brasa flammade, hade prestfrun redan lemnat det. Rosa pekade på den propra bädden. — Ni måste genast lägga er, sade hon ifrigt. — Här är torrt linne. Men kan ni väl kläda af er utan hjelp? Ni är så svag, och jag skall gerna — — — O, nej, nej, inföll Cornelia hastigt, och i det hon samlade sina sista krafter, gick hon med säker hållning fram i rummet, — jag känner mig nu starkare och lugnare, — det vore den första gången sedan min barndom; — nej, jag är inte van vid en sådan uppmärksamhet, — jag förtjenar det ej. Medan hon sade detta, hvilade hennes blickar med ett sällsamt forskande uttryck på Rosa. Men småningom förlorade det sin skärpa; den anstrykning af hån, som hade funnits i ljudet af hennes röst, lem