Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1869, sida 2

— —— — — — nus åter trädde in i skänkrummet, och sedan han beställt sig en ny toddy, satte han sig i den varma kakelugnsvrån, der bondqunnan nyss hade sotvit. Han upptogs synbarligen af allvarsamma tankar, — ja, så allvarsamma att han helt och hållet glömde bondqvinnan, ehuru hennes halftömda glas stod framför honom. Huru skulle han äfven hafva kunnat påminna sig den stackars, obetydliga qvinnan? Långt heldre då bönderna, hvilka nu på sina vagnar rullade hemåt. — Ett präktigt hörn var det, som han hade intagit, en plats likasom enkom bildad för att vid en rykande toddy under några timmar hängifva sig åt sina funderingar. Dessutom regnade och sqvalade det utom hus; det var ett riktigt hundväder. Sorgligt för de arma menniskor, som voro tvungna att frusna och hungriga vandra genom de våta gatorna. Cornelia deremot kände hvarken hunger eller köld. Theodors uppbrott hade äfven för henne varit ett tecken att hemligt aflägsna sig. Framför huset väntade hon i skuggan af en vagn, till dess hon genom en blick in i skänkrummet hade öfvertygat sig att Magnus ännu ej ämnade begifva sig hem; derefter hade hon linkat bort mot staden. En lång väg låg framför henne; men hon brydde sig hvarken om fuktighet, kyla eller de plågor, som hvarje steg förorsakade henne. (Forts.)