I DJUIALLLI GM HUT DCHUTIVYB 101 dÅ mvu ä4tÅdvGAÅJT ndamål, beskattade denna industri mera än an-J) Ira och använde deraf flytande intägter för fyl-sa ande at för densamma främmande behof. Hvarför kulle sjöfarten skatta särskildt till krigsfartygs ! yggande? Han yrkade derföre på det varmasteifall till hr Weerns förslag. 1 Hr Björck instämde helt och hållet i den förre; alarens skäl och betonade särskildt, att antagan-i let af hr Weeros reservation ej vore annat än s ossandet af ett band på den inhemska prodiuklonen. Uppbörden från fartyg, som besörja den nrikes sjöfarten, är dessutom så svår och så dyr, itt det på det hela taget, ej vore någon förlust ! om dessa afgifter helt och hållet efterskänktes. i dj Ur Kallstenius uttalade den åsigten, som ej väckte ringa förvåning hos kammarens ledamöter. itt K. M:t, riksdagen oåtspord, eger att bestämma om denna afgift, hvarför han ansåg det vara obenörigt af riksdagen att opinera i frågan. Då emelertid utskottet hade föreslagit en skrifvelse till M:t ville tal., under anförande af skäl, hvilka i anledning af sorlet i kammaren, ej var i tånd att uppfatta, yrkade bifall dertill. Hr Gripenstedt förvånade sig öfver att utskottet ;å snäft behandlat hr Werns motion, hvilken fårnat att större afseende fästats dervid. Redan 1866 hade behållningen å denna inkomstpost öfrerstigit en million. Afgiften är följaktligen högre in som behöfs. Att nedsättning sker är således annat än enkel rättvisa, som riktigt anmärkts v hr Ahlgren, hvilkens öfriga skäl för nedsättning al. gillade. Man talar ofta om nödvändigheten! at understöd och uppmuntringar åt särskilda näringar; tal. vore ingen vän af dylikt, emedan han alltid hyst fruktan för, att sådant skydd och understöd lemnades på andra näringars bekostnad, hvilket i det hela taget vore dålig hushållning; , men då den nu föreslagna lindringen hade en bestämd rättslig grund, ville tal. tillstyrka afgiftens borttagande från inrikes sjöfarten och endast i afseende å den utrikes biträda utskottets förslag om skrifvelse angående nedsättning, i den mån försigtigheten tillåter. Hrr C. Ifvarsson, Witt och P. Olsson från Helsingborg bestredo allt afseende å hr Weerns, reservation, yrkande bifall till utskottets hemställan. Den andra i ordningen af dessa talare beklagade visserligen djupt det lägervall, hvari skeppsbyggeriet och sjöfarten här i landet för närvarande sig befinna, men han kunde dock, i anledning af att så många fyrbyggnader ännu behöfvas vid vår långsträckta kust, icke bidraga till, att de medel, som dertill förnämligast voro afsedda, minskades, och den sednare tal. sökte visa genom anförande , af siffror, att reservantens förslag uti ingen nämnvärd grad blef till bjelp för vår sjöfart. I Hr Posse gendref hr Kallstenii yttrande. Regeringen har rätt att bestämma taxan, men riks-: dagen afgör om någon afgift skall finnas eller ej. Sjöministern hr Thulstrup förordade antagandet ! af utskottets förslag om skrifvelse till K. M:t, under förklarande, att regeringen skulle tillse att den nedsättning, som kan åstadkommas, äfven skall. blifva föreslagen. Häruti instämde äfven hir Beronius och Adlersparre, och bifölls betänkandet utan att votering begärdes. afven i första kammaren föranledde denna fråga en längre diskussion, hvarunder hv Silfverschöld först yrkade bifall till hr Werns förslag och sedermera deruti understöddes, utom af motionären, ! at hrr J. J. Ekman, Wallenberg, Tornörhjelm och Bennick. De skäl dessa talare anförde, voro desamma som i andra kammaren framhöllos af samma meningsförfäktare der. För bifall till utskottets hemställan uppträdde statsrådet Ehrenheim och hrr Montgomery-Cederhjelm, Skogman, Sprengtporten, Nordström, C. A. HKaab m. fl. Den sörra åsigten segrade dock vid voteringen med 55 röster mot 53, som voro för utskottet. Rörande 19:de punkten i inkomstbetänkandet, om jernvägstrafikmedlen, hvilka beräknats till 6,500,000 rår, gjorde hr Jöns Påhrsson den anmärkning, att han ville ha inkomsten beräknad till endast det belopp, hvartill den i år upptagits, på grund af nöden i landet, och hr Björck töreslog att beloppet skulle minskas med 100,000 rdr; men hr C. Å. Larsson uppträdde häremot och förespådde att vår Herre skulle gifva oss ett godt år, då vi komme att åka friskt på jernvägen, hvarigenom inkomsten nog skulle uppgå till det beräknade beloppet. Punkten bifölls. Statsverkets ordinarie inkomster för år 1570, såsom de blifvit af statsmakterna beräknade, uppgå sålunda till 15,616,300 rdr. De extra ordinarie inkomsterna äro beräknade till 27,350,000 rdr. Statsutskottets afstyrkande utlåtande af hr Sshultsenheims motion om förändringar i sättet för utgörande af spanmål till de svagare rotarne vid Westmanlands regemente, blef, på yrkande af motionären samt hrr Sven Nilsson, Lars Persson och C. A. Larsson, återremitteradt till utskottet. Andra kammarens 5:te tillfälliga utskotts afstyrkande af motioner rörande ändringar i jagtoch fiskeristadgan bifölls, äfvensom samma utskotts tillstyrkande at motionen om ett lotsfartygs läggande under Skagen. Hr Treffenbergs motion om nedsättning i arvodet till andra kammarens ledamöter från 10 till 6 rår, hvilken motion konstitutionsutskottet afstyrkt, gaf anledning till en pikant och ytterst liflig debatt. Motionären gjorde först några anmärkningar mot protokollet öfver hans yttrande, då motionen remitterades, samt klagade ötver det sätt, på hvilket utskottet i dess motiver refererat motionen. Han kallade dessa anmärkningar endast en lätt eld under förpostfaktningen; först när striden kom i gång, skulle han köra upp med sitt tunga artilleri. Det var emellertid nära, att ingen strid blifvit af. Talmannen höjde redan klubban med den vanliga frågan: ,är diskussionen afslutad 2, då hr Ridderstad; öppnade elden i sista minuten. Han hade vid föregående riksdag väckt motion i samma syfte, men icke af politiska, utan endast ekonomiska skäl. Lifligt öfvertygad att en nedsättning af detta skäl var behörig, erinrade han, att danska riksdagsmännen hafva endast 6 rdr svenskt i arvode. I Norge är arvodet visserligen 12 rdr sv., men det är en känd sak, att lefnadskostnaden i Kristiania är mycket dyrare än här, hvaraf det höga beloppet kunde förklaras. Tal. yrkade bifall till motionen, ehuru han visste, att den nu skulle förkastas. Hr Hessle var ej okunnig om, att opinionen i landet länge fordrat att en nedsättning i arvodet borde ske, och han erkände billigheten häraf. Han ville dock ej ha en fix summa i grundlagen, utan endast ett minimum, emedan grundlagen skall stå fast och orubbad, under det att förhållanden, som inverka på lefnadskostnaden, lätt kunna förändras. Ansåg att 7 rdr borde bestämmas och yrkade återremiss. Hr Ahlgren, som uträknat att en besparing af 96,000 rdr skulle genom nedsättningen uppstå för statsverket — en summa, som vi ej ha råd att kasta bort — yrkade bifall till motionen, som äfven understöddes af hr Vougt, hvilken förra riksdagen motsatt sig nedsättningen, men sedan dess ändrat åsigter. Hr Witt trodde ej att någon ändring är nödvändig, allraminst af sparsamhetsskäl, emedan svenska folket ännu icke är så utmattadt, att det vill fordra att dess representanter med enskild uppoffring skall fullgöra riksdagsmannakallet. Motionären hade sagt, att representanterna skulle börja med sig sjelfva att visa sparsamhet. Men hvarför ställde han ej samma anspråk på andra statens tjenare, ty riksdagsmän kunna, enligt tal. mening ställas i paritet med tjenstemän; hvarför fordrade ej motionären t. ex. att landssekreterare,