Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1869, sida 2

— ——— — — —————— plats och öfverlät ät Cornelia, att inrätta sig så beqvämt som möjligt. Den sistnämnda hade emellertid kastat en forskande blick genom skänkrummet och hastigt upptäckt det ställe, som bäst lämpade sig för hennes afsigt. De spelande bönderna sutto midt i rummet. Emedan en temligt obehaglig temperatur herrskade nära fönsterna och dörren, oaktadt den utströmmande värmen från den stora kakelugnen, så slöt hon att personer, som önskade samtala ostörda i skänkrummet, skulle välja den till kakelugnen stötande väggen, eller snarare bänken, som sträckte sig utefter densamma. De sutto der varmt och tillräckligt långt ifrån bönderna och kyparepojken för att ej kunna höras. Redan från sin tidigaste barndom van att öfverlägga hvarje handling, och att draga hvarje möjlig fördel af sin omgifning, fattade hon glaset och gick, utan att bry sig om bönderna, bort till kakelugnen, der hon satte sig i det af eldstaden och rummets bakvägg bildade hörnet. Sedan hon i ett tag tömt glaset till hälften, insvepte hon sig ända till fötterna i sin våta kappa. Hatten drog hon djupt ned öfver pannan, och i det hon tryckte sig in i det varma hörnet samt nedlutade hufvudet mot bröstet, förebygde hon hvarje möjlighet att blifva igenkänd, till och med af sina förtrognaste vänner. Under en längre tid satt hon der orörlig och lyssnade ifrigt till hvarie buller utom skänkrummet, hvilket kunde antyda ankomsten af nya gäster; men allt förblef tyst. Stundom öppnades visserligen dörren, men det var antingen husfolket eller bönderna, som aflägsnade sig för att se!