Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1869, sida 1

— OO HOGG troligare, att herr von Lehmburg erhön besök just samma natt, och besök, som han önskade hemlighälla. — IIvaraf sluter vi det, min vän, heh? frågade majoren strängt. — Emeåan herr von Lehmburg sjelf sade mig det, då jag omkring klockan tre på morgonen träffade honom i trädgården, der han nyss hade skiljt sig från besöket. Jag ber herr majoren emellertid godhetsfullt betänka, att jag ej skulle hafva nämnt denna omständighet, om icke ett tillgrepp på herr majorens välförvarade egendom hade egt rum. — Alldeles rätt, min vän, återtog majoron, hvars ansigte småningora hade bleknat förfärligt, — under andra omständigheter skulle jag icke heller ha frågat. — Hatar ni herr Theodor von Lehmburg. — Oin jag får vara uppriktig — — — Tala öppet, min vän, jag önskar det, och det blir dervid att de ord, som här vexlas, ej komma utom detta rums väggar. — Godt, herr major; jag hatar just inte herr von Lehmburg, men jag tycker inte heller om honom, emedan jag bar många bevis på att han inte menar ärligt med herr majoren och unge herro. Majoren bet sig i lippen, men bibehöll sitt yttre lugn. — Jag tycker inte om att man blandar sig i mina familjeangelägenheter, min vän, och tar notis om de små misshälligheter, som stundom kunna uppstå mellan enkildta familjemedlemmar, återtog han tillittavisande; derefter tillade han mildare: — Ni kan emellertid ursäktas, min vän. Unge herr Hainfeld är en god skytt och: jagtkamrat, — för er den vigtigaste grund att ställa er på hans sida; han är äfven