terna uppstått, så var det dock efteråt klokt nog att icke göra sig saker till samma fel. Väl har måhända vår kolonialministör med alltför hårda tyglar styrt Canada, Australien och Caplandet, men likväl hafva aldrig kolonisterna der kunnat grunda sina klagomål derpå, att de blifvit utplundrade af moderlandet. För nä varande är hvarje orsak till missbelåtenhet undanröjd genom beviljande af faktisk sjelfständighet, och följden har blifvit en stor tillgifvenhet till kronan och det förenade konungariket. Helt olika har den spanska förvaltningen varit. Ständigt nya embetsmannaslägter gödde sig under tidernas lopp på ön Cuba. Alla värdigheter och indrägtiga poster lemnades åt infödda spaniorer, och samma klagomål, som skiljde Mexiko och Peru från moderlandet, upprepades i ännu värre mått i den enda stora koloni, som återstod för Spanien. Saken lärer nu stå så, att det stora flertalet af de yngre på ön eftersträfva dess sjelfständighet, samt att det skulle erfordras en armå af 40,000 man för att der upprätthålla ståthållarens auktoritet. I fall det icke vore för sent, skulle vi hellre tillstyrka att försöka en rättvis politik mot kolonien, än ett dyrt och för kolonien förderfligt krig. Man bör ej heller förgäta, att det icke fattas det spanska Kandia vänner och måbända äfven icke friskaror. Cortes och den nya regeringens vishet kommer af verlden att bedömas efter deras uppfattning af bästa sättet för lösningen af denna brännande fråga. RYSSLAND. Vi hafva åtskilliga gånger haft meddelanden om åtgöranden af adeln i guvernementet Moskwa, hvaraf vill synas, som om densamma i viss mån tillegnat sig den nyare tidens liberala tendenser. Den 11 dennes öfverlemnade general-guvernören i Moskwa till kejsaren en adress från adeln i detta guvernement, hvilken synes vara en liknande yttring. Adressen lyder sålunda: . Allernådigste kejsare! Sedan Moskwa-adeln samlat sig i enlighet med den bestående ordningen, anser den för en helig pligt att inför Eders Maj:t uttrycka de känslor af vördnadsfull tacksamhet, hvilka ingifvas genom Ed. Maj:ts visa åtgärder för det älskade fäderneslandets väl. Rysslands mångsidiga pånyttfödelse i alla dess delar och i hela det offentliga lifvet, riksenhetens befästande i öfverensstämmelse med de oföränderliga lagarne för den historiska utvecklingen, grundandet af det nationella lifvet efter riktiga borgerliga principer skola för alla tider blifva en oförgänglig minnesvård öfver Ed. Maj:ts omsorger för sitt folk. Genom de tjenster, som adeln under århundraden egnat landet, hade den förvärfvat sig vidsträckta rättigheter och privilegier, hvilka under skyddet af czarernas tron tjenat till det allmänna bästa. Nu har en ny period inträdt i det historiska lifvet, och med ny glädje, med förnyadt, varmt deltagande för det dyra fäderneslandets öde är för adeln, tillsammans med de andra stånden i riket, en stor bana af borgerlig sjelfverksamhet börjad. Adeln sänder sina varma r till den högstes tron, att Gud måtte stärka Er, ädle kejsare, i Eder mödosamma verksamhet, samt att han måtte understödja Er i det stora Vv af fullkomnande, som betecknar Er herrskares AMERIKA. De under en tid af omkring tre år förda underhandlingarne mellan Förenta aterna och England med anledning af labama-frågan synas nu vara på väg att afbrytas. Senatens i Washington utskott för de utländska angelägenheterna har nemligen nästan enhälligt beslutat att uppmana senaten att förkasta den af Engands utrikesminister och Förenta Staternas ambassadör i London undertecknade öfverenskommelse, hvars hufvudinnehåll vi förut meddelat. Utgången i senaten kan knappast vara tvifvelaktig, enär ordsöranden i utskottet, den bekante republikanske senatorn Charles Sumner, har senatens majoritet på sin sida. I England är man äfven redan beredd på, att öfverenskommelsen skall blifva förkastad, samt att det möjligen ännu skall dröja länge, innan detta invecklade mellanvarande skall komma till ett slut. Den engelska Times gifver luft åt sitt elaka lynne i följande ord: ,Vi hafva gjort, hvad som stod i vår makt, ja, vi hafva gått till eftergifvenhetens yttersta gränsor, om vi icke öfverskridit dem, och vi hafva kommit en nationell förödmjukelse så nära som möjligt. Förenta Staternas ambassadör har tröttat sina talrika åhörare med ständigt förnyade högtidliga försäkringar om, att England och Förenta Staterna äro intagna af försonlighet. Utrikesministern Scward har tvenne gånger gillat den träffade öfverenskommelsen. Det återstår för oss nu endast att afbida, hvilken politik presidenten Grant skall följa. I en ledande artikel af den 20 dennes behandlar ,, Times samma ämne och uttalar den åsigten, att när allt kommer omkring skall det endast blifva England till fördel, om ett streck strykes öfver de förra diplomatiska förhandlingar i Alabama-frågan, som börja—