Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1869, sida 1

har into lust att antaga polisens biträde. Men historien spökar i mitt hufvud, icke för den lumpna summans skull, ty de få thalerna genera mig inte, — men jag har mina hemliga skäl, förstår, ni mig, min vän, hemliga skäl, heh! att försöka få reda på gerningsmannen:;, det. vill säga icke tör att ådraga honom straff, utan — utan för att ställa mig sjelf tillfreds, Emedan ni under min frånvaro på visst sätt har bevakat slottet, så är ni också den ende, som kunde föra mig på rätta spåret, Dessutom vill jag heldre förlora hundra gånger så mycket pengår, än att tala derom med någon annån ån med er. Major von Hainfeld bör icke blifva bestulen, heh! Förstår ni mig, min vän? Lika mycket hvem som har begått stölden, må han i lugn förtära sitt rof, endast rörande hans person vill jag komma på det klara! — Hyser herr majoren någon förmodan? frågade Herzbusch, som kKände en obestämd misstanka uppstå hås sig, sedan han hemtat sig från sin första förvåning. — Alldeles ingen, min vän, brummaäs majoren, och i det han derefter förde handen öfver pannan likasom för att förjaga en hemsk syn, fortfor han mildare: — Jag önskar äfven att ni ej fattar misstankår mot någon eller snäräre uttalar en sådan för mig, heh: Ni skall endast besvara några frågor och öfverlemna det öfriga åt mig. Således, mil Vän, har, utom min brorson herr Theodor von Lehmburg, ingen under min fråtivåro beträdt slottet, isynnerhet den af mig bebodda delen af byggnaderne: — Det kan jag into påstå, svarade Herzbusch, — tvärtom förefaller det mig