Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1869, sida 1

Major von Hainfeld gick vid denna tid, som vanligt, fram och tillbaka i sitt arbetsrum. Någon vigtig och allt utom ansenäm tanke tycktes sysselsätta honom, ty han hade lagt händerna på ryggen, sänkt blickarne, och skarpare framträdde fårorna på hans höga panna. Ja, det måste hafva varit rätt sorgliga tankar, ty han hade till och med glömt pipan, med hvilken han annars brukade fördrifva de första morgontimmarne. Sedan en timma hade han redan gått fram och tillbaka utan att förråda misslynthet eller otålighet, ehuru han nästan likaså länge hade väntat skogvaktaren Herzbusch, som redan före dagens inbrott bade begitvit sig till skogen. Slutligen hördes steg i det yttre rummet, och straxt derefter klappade det på dörren. : Vid majorens rop: ,stig in, inträdde Herzbusch med en höflig morgonhelsning, — Ah, minhvän, jag har låtit kalla er, började majoren, i det han rätade ut sig och gick fram mot skogvaktaren. — Jag har åtskilligt alt säga er. Det hör visserligen icke till ert fack, men ni är en förständig karl, och jag tvekar således icke att tala med er omsaker, hvilka jag — heh, ni förstår mig ju min vän? Herzbusch bugade sig medgifvande, och sedan majoren gått till fönstret samt återvändt, fortfor han: — Säg mig, min vän; ni har ju sofvit i slottet under min frånvaro? — Ja, herr major, — Har ni inte varit borta några nätter? — Inte hela nätter; jag kom ibland sent hem, gick en annan gång ut tidigt, allt efter som jag ansåg min närvaro i