Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1869, sida 1

ett samtal med Cornelia hade strandat mot hennes tystnad. Cornelia nämnde en gata. Sedan de framkommit, steg hon mödosamt ur vagnen och med barnet på den ena armen samt klädesknytet och blombuketten i den andra handen, vacklade hon bort. Reiber spejade efter henne, till dess hon slutligen försvann bland folket på gatan. Hans försök att upptäcka Cornelias tillflyktsort voro fåfänga. Han skakade på hufvudet och vände med vagnen för att resa hem. — Jag kunde bli ängslig, om inte herrarne sjelfva hade deltagit i saken, mumlade han för sig sjelf, och ett piskrapp träffade hästarne, så att de nästan stegrade sig. Huru lyckliga deremot voro ej prestgårdens innevånare, hvilka ännu länge efter hennes afresa samtalade om den gåtfulla fremlingen, hvilken, enligt deras åsigt, synbarligen tillhört de bildade klasserna och således pinsammare än andra i hennes läge måste hafva kännt hvad det vill säga, att vara hänvisad till sina medmenniskors barmhertighet. Matrosen på sin stång deremot tycktes vara mycket belåten med sakernas förlopp. Sedan han gjort några små kroppsrörelser i den friska mörgonvinden, hade han plötsligt stannat vid dess bortdöende, likasom hade orsaken till hans sednaste oro försvunnit med Cornelias afresa. Hans bllekar voro riktade mot det bland trädgrupperna framskymtande slottet, dit han äfven pekade med den ena åran, medan han med den andra visade på Prestgärden.