Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1869, sida 1

begrepp att sätta bistarne i rörelse, då ett nytt dröjsmål inträffade. ss Gabriele nalkades, synbarligen i största hast, och vinkade åt kusken att han skulle dröja. Cornelia bäfvade. Emellertid var det icke längre fruktan för lagens straff; som oaflåtligt marterade henne; de fuktiga fängelsemurarne hade till och med förlorat sina fasor för henne; ty heldre hade hon underkastat sig ett tiofaldigt straff, än att blifva blottad inför dem, hvilka hon så skamligt bedrog. En flyktig blick på den framskyndande Gabrieles glada, oskuldsfulla ansigte lugnade henne visserligen, men en ny smärta. genomskar hennes hjerta, då den sköna flickan, ännu andtruten af den häftiga rörelsen, räckte en sinnrikt ordnad blomsterbukett in till henne i vagnen, — Jag kunde inte låta er resa, utan att ge er ett litet minne af mig, sade hon, nästan andlös. — Jag vet, att det inte är så godt om blommor i staden som på landet, och blommorna äro så vackra. Reiber, som torde insett, att ett längre umgänge med de goda menniskorna kunde vara farligt, besparade Cornelia svaret och lät, likasom tillfälligtvis, sin pisksnärt falla på de eldiga hästarne, så att dessa föllo in i ett skärpt traf. — Lycklig resa! ljöd det från alla häll, och bort rullade vagnen: på kuskbocken brottet med ödmjuk, dock sjelfmedveten hållning, i vagnen deremot synden, ytterligt förkrossad. — Urart befaller den nådiga fröken att jag skall köra? frågade Reiber med giftigt hån, inåt vagnen, sedan alla håns försök att under färden till staden börja